LUOMUS

Naturhistoriska centralmuseet

Presentation

Uteträdgården på omkring fyra hektar lockar till bekantskap med växternas värld. Om sommaren är den vackraste delen sannolikt den luftiga centralträdgården med sin damm och sina blommande växter, som omgärdas av växthus och rosenbuskar. Mitt i trädgården ståtar den historiska stenbyggnaden, som en gång skulle bli kungligt slott och som numera fungerar som växtmuseum.

De tio växthus som är öppna för allmänheten erbjuder smakprov från växtvärlden i såväl gassande öknar som fuktiga regnskogar och tropiska våtmarker. Kom och titta på världens största frö eller ta reda på var den där pepparn egentligen växer!

Ständigt gröna växthus

Växthusen i Botaniska trädgården i Kajsaniemi för med sig en tropisk fläkt mitt i vardagen. Den frodiga bergsregnskogen visar upp en kaffebuske och en stryparfikus, och i palmsalen kan man få se världens största frö och dessutom en imponerande samling orkidéer.

Samlingen på circa 1300 växtstammar härstammar i huvudsak från samma meridian som vi befinner oss på. I växthusen kan vi föreställa oss att vi färdas söderut från Finland och på vägen kan vi beundra olika breddgraders växtvärldar. Vi får se ett omfattande genomsnitt rakt genom medelhavets doftande skogar, Afrikas torra savanner och öknar samt frodiga regnskogar ända till Sydafrika. Dessutom gör vi en liten avstickare till den australiska floran.

En av växthusens attraktioner är den sydliga jättenäckrosen, som överlevde bombningarna under andra världskriget och nu dominerar det tropiska näckrosrummet, badande i ljus. Näckrosens blad kan bli upp över två meter i diameter och förmår bära en vuxen människas tyngd. Jättenäckrosen är en ettårig växt, som ibland har lyckats klara sig genom vår mörka vinter i växthuset. För det mesta vissnar näckrosen emellertid när julen närmar sig. Kring mars sätts nya plantor i bassängens bottenmull. (Bli inte rädd, näckrosen har inte gått under även om den inte alltid syns!)

Kuva: Luomus / Emilia KurilaKuva: Luomus / Emilia Kurila

 

 

 

 

 

 

Växthusen erbjuder både oförglömliga upplevelser och kunskap om växternas hemligheter. Evolutionsstigen leder dig genom växtrikets historia och presenterar levande fossil för dig, arter som har bevarats oförändrade under miljoner år fram till våra dagar.

Växterna i trädgården har antingen sitt ursprung i naturen eller så har de odlats i andra botaniska trädgårdar eller plantskolor. Vissa av de äldre växternas ursprung är okänt. Alla uppgifter om varje växtstam i samlingen är registrerade i trädgårdens växtdatabas.

På växternas namnskyltar har vi använt tre sätt att ge information: skyltens basfärg är vit, men hotade växter har röd och nyttoväxterna gula skyltar.

Planritning av växthus

302
Saintpauliarummet

Växter vid en afrikansk bergsbäck.

Planteringskarta

303
Regnskogsrummet

Växter från Afrikas regnskogar.

Planteringskarta

304
Palmsalen

Växtrikets evolution.

Planteringskarta A, B, C, D

305
Savannrummet

Växter från Afrikas och Amerikas savanner samt tropiska sandstränder.

Planteringskarta

306
Rummet för torra skogar

Växter från Afrikas regnfattiga eller periodiskt torra skogar.

 

Planteringskarta

307
Ökenrummet

Växter från tropiska och subtropiska öknar och halvöknar.

Planteringskarta

308
Sydafrikanska rummet

Växter från Kaplandets florarike, södra Afrika samt Australien.

Planteringskarta

 

309
Örummet

Endemiska arter från tropiska och subtropiska öar.

Planteringskarta

310
Victoriarummet

Vatten- och sumpmarksväxter, tropiska nyttoväxter.

Planteringskarta

311
Medelhavsrummet

Växter från medelhavsområdet och subtropiska Asien.

Planteringskarta

Obs! Rum 301 endast för personalen.

 

Den historiska uteträdgården

Uteträdgården i Kajsaniemi visar olika sidor varje dag av året!  Man kan känna historiens vingslag, för stignätet i trädgården bildades redan på 1800-talet.

Formträdgården framför växthusen har finnits på sin plats sedan 1830-talet. Den systematiska avdelningen öppnar dörren till hemligheten bakom blomsterväxternas klassifikationssystem. Bekanta dig med flockblommiga och läppblommiga växter, med aralior och astrar i trädgårdens harmoniska atmosfär där sommaren är i sin fulla prakt. Du kan komma till trädgården för att samla tips för din egen gård eller på picknickutfärd tillsammans med hela familjen.

På den soliga sluttningen mot väst utanför Botaniska museets stenbyggnad finns ett stenparti för växter från solstekta livsmiljöer. Det här stenpartiet som är det första i Finland anlades redan 1884. Bredvid den mot växthusens väggar ligger en sinnesträdgård, som smeker såväl syn-, som lukt- och känselsinnet och erbjuder en mångsidig möjlighet att njuta av naturen. Vid växthusväggen finns sådana sällsyntheter som exempelvis ett gingkoträd, som med nöd och näppe fås att överleva i våra förhållanden.

Trädartssamlingen, arboretumet, med sina gamla tallar och ädla träd omger trädgården och erbjuder en svalkande skugga under heta sommardagar. En skarpsynt besökare kan också lägga märke till de djur som gömmer sig i trädens skugga: en koltrast har byggt sitt bo i äppelträdet och en skogsmus slinker ned i sin håla under almen. Trädgården med sin mångfald erbjuder lämpliga levnadsförhållanden för många djur mitt i den urbana stadsmiljön.

 

Karta av uteträdgården (förklaringarna på finska)

OBS! Kaisaniemen ulkopuutarhassa tehdään uudistustöitä, joten istutuskartat ovat osin vanhentuneita.

Planteringskartor av uteträdgården

 


En oas i centrum av Helsingfors Kajsaniemisamlingarna

Området och byggnaderna

Nuförtiden är botaniska trädgården ett 4,9 hektar stort område. Tidigare var den något större, men i början av 1900-talet skar Unionsgatans utbredning av en 5,8 meter bred flik från den östra kanten och under åren 1928-29 måste trädgården avstå från sin förbindelse till havsstranden.

Trädgården i Kajsaniemi byggdes enligt en plan daterad den 13.5.1829 av St. Petersburgs kejserliga trädgårds överträdgårdsmästare Franz Faldermann. Planens centrala drag kan fortfarande ses. I områdets sydvästliga fjärdedel finns en öppen formträdgård medan de östliga och nordliga delarna domineras av en samling vedartade växter, alltså ett arboretum, grupperad enligt engelsk stil. Den östvästliga huvudaxeln finns kvar på sin ursprungliga plats. I trädgårdens sydöstliga fjärdedel går trädgårdsgångarna fortfarande på sina ursprungliga platser, vilket de också till en viss grad gör i de andra delarna. Växthusen, samt den botaniska institutionen på högsta kullen, finns kvar på de platser Faldermann valde. I andra delar av trädgården, så som i gångar, planteringsområden och placering av byggnader, syns mera av de senare gjorda förändringarna och tillskotten.

Inom stängslen i Kajsaniemi fungerar på sidan om botaniska trädgården också växtmuseet. Därtill finns där universitetets bostadsförmånsbostäder samt en restaurangbyggnad.

Växtsamlingen

I Kajsaniemis utomhusträdgård finns ungefär 3400 registrerade växtbestånd (en dryg tredjedel av hela botaniska trädgårdens samling). De representerar ca 2300 olika taxa, alltså arter, underarter, varieteter, former eller sorter (ca 50 % av hela samlingen). Det finns ungefär lika många taxa av vedartade växter (träd, buskar, ris och lianer) som av örtartade. De vedartade växterna växer i huvudsak i områdets nordliga kant och i den östra halvan, medan det finns flest örtartade växter i de sydvästra delarna, i den s.k. centralträdgården. Av det fullvuxna trädbeståndet härstammar största delen från slutet av 1800-talet och från 1900-talets början, även om de äldsta sannolikt är från 1700-talets början, från tiden innan botaniska trädgården grundades.

Trädgårdens årstider

Kajsaniemis artrika trädgård är lärorik och ger estetiska upplevelser under alla årstider. Den överflödande grönskan mitt på sommaren som föregås av livets uppvaknande på våren blidkar den vintertrötta besökaren. Av den höstliga trädgården erinrar man sig först de lysande höstfärgerna, men också de många för oss exotiska perennernas blomning är som allra vackrast i slutet av växtperioden. Också på vårvintern lönar det sig att besöka botaniska trädgården. Förutom de skulpturala snöformationerna kan man också beundra de kala lövträdens grafiska siluetter mot en blå himmel eller jämföra olika stora däggdjurs spår på drivan.

Våraspekt

Genast då snön smultit bort, innan trädens bladknoppar spricker, badar lundskogens botten i ljus och värme. Vissa växter anpassar tidsmässigt sin blomning till just denna tid och företeelsen kallas våraspekt. Samma fenomen kan också ses på bergsängar samt på torra stäppmarker var våraspektarterna utnyttjar jordmånens fuktighet vid tiden mellan tjälen och sommartorkan. För att kunna blomma innan växten hunnit assimilera socker under tillväxtperioden, har våraspektarter ofta reservnäring i en lök eller knöl. I Kajsaniemi består våraspekten av en färggrann kombination vårblommor.

De flesta lök- och knölväxter som klarar sig hos oss härstammar från området mellan Medelhavsländerna och Mellanasien, men i trädgården finns också en del våraspektarter från den finska naturen. Svalörten (Ranunculus ficaria) täcker stora gräsmattsområden med sina mörkgröna, glansiga blad och rikliga gula blommor. Den trivs bäst på aningen fuktig mark och de finaste bestånden hittar man därför i friska, aningen skuggiga områden i hörnet mot Unionsgatan samt på den sluttande gräsmattan. Svalörten bildar inte frön hos oss men sprider sig effektivt med hjälp av sina rotknölar och groddknopparna som bildas i bladvecken. Andra vårliga gräsmattsarter, vilka i naturen växer i lövträdsdominerade lundar, är vårlök och dvärgvårlök (Gagea lutea, G. minima) samt stor nunneört (Corydalis solida). Man kan också hitta vitsippor (Anemone nemorosa) och gulsippor (A. ranunculoides) här och där. Specialformer av dessa samt blåsippa (Hepatica nobilis) och dess vit- och purpurfärgade form, hittas i sektion.

Den stora, gulblommiga sibiriska nunneörten (Corydalis nobilis) växer förvildad på flera ställen i trädgården. Dess urpsrungsområde sträcker sig från Sibirien till nordvästra Kina. Den finska forskningsresanden Erik Laxman hämtade frön av arten till sin svenska lärofader Carl von Linné på 1760-talet i tron att han samlat frön av brustna hjärtan (Lamprocapnos spectabilis). Linné lär ha blivit väldigt besviken av den felaktiga artbestämningen, men tack vare misstaget fick Nordens trädgårdar en ny vacker prydnadsväxt.

Vårarter av utländsk härkomst hittar man speciellt i sektionerna 148 och 149. Vintergäck (Eranthis hyemalis) och snödroppe (Galanthus nivalis) är de första som blommar, redan innan snön helt hunnit smälta. Följande är snöklocka (Leucojum vernum), vårkrokus (Crocus), blåstjärnor (Scilla), vårstjärnor (Chionodoxa), tidiga irisarter (Iris), pärlhyacinter (Muscari), hundtandsliljor (Erythronium) och kungsängslilja (Fritillaria meleagris). Krokusarna är populära trädgårdsväxter. I släktet finns ca 80 arter och en stor mängd odlade sorter, av vilka många har förädlats av vårkrokus (C. vernus). En del av krokusarna, så som höstkrokus (C. speciosus, 122, 149), blommar på hösten.

I sektion 146, under det stora lärkträdet (Larix sibirica -korsning) samt i sektionerna 122 och 136, blommar aftonstjärnan (Ornithogalum nutans) i maj. De nickande blommornas hopväxta kalkblad är silvervita inuti och gröna med vita ränder utanför.

Till de största vårväxtsläkterna hör narcisserna (Narcissus) och tulpanerna (Tulipa). Narcisserna är i huvudsak hemma från Europa och medelhavsområdet, var det växer 27 vilda arter. I trädgården finns inga accessioner av de vilda arterna, endast utvalda eller förädlade sorter. Under tidernas gång har möjligtvis över 10 000 narcissorter utvecklats, men inte närapå alla odlas längre. Av sorten N. × incomparabilis ’Carlton’, som hör till Strorkroniga Gruppen, vilka alla har stora trattlika blommor, finns det närmare 10 miljarder vegetativt förökade lökar. Sorten har därför kallats världens största växtklon. Man kan hitta olika narcissorter i sektioner 124, 131, 133, 148, 152 och 154.

Tulpanerna härstammar ursprungligen från Eurasien och Nordamerika. Av dem känner man till ungefär 100 arter. Tulpanodlingen kom till Europa från Turkiet på 1500-talet, även om man i Iran sannolikt redan då hade odlat olika färgade tulpaner redan under 200 år. Tulpanernas popularitet ledde rent av till ”tulpomani” i Europa på 1630-talet. Tulpanlökar bytte ägare för ofattbara summor. Handeln ledde till vidsträckt spekulation, vilket åtföljdes av att tulpanbörsen kraschade år 1637 och många spekulanter utarmades. Under århundradenas gång har hela 40 000 tulpansorter utvecklats. Av dem lever fortfarande 5 500 och ungefär 2 500 används allmänt. För handelsbruk odlas några hundra sorter. I det mest kända tulpanodlingslandet Holland, produceras årligen ungefär tre miljarder tulpanlökar. I Finland planteras årligen 6-7 miljoner tulpanlökar, medan det av andra blomlökar och – knölar tillsammans planteras endast några miljoner.

Sommarblommor

Våraspekten är snabbt slut. Trädens och buskarnas blad breder ut sig, skuggar marken och vårblommorna vissnar. De första perennerna (s.XX) börjar oftast blomma i juni, men inom trädgårdsbranschen har man vant sig att kalla ettåriga prydnadsväxter sommarblommor. Det enorma urvalet arter och sorter som finns till salu, berättar något om deras stora popularitet.

I botaniska trädgården odlas sommarblommor omväxlande beroende på om det finns lämpliga soliga platser som inte är upptagna av andra växter. I sektion 148 bygger man varje år ett arrangemang av sommarblommor runt det gamla brunnslocket. Växturvalet är olika varje sommar. Av de lite lägre sommarblommorna används bl.a. den underbart doftande standkrassingen (Lobularia maritima), ringblommor (Calendula), sammetsblomster (Tagetes), facelia (Phacelia), ageratum (Ageratum houstorianum -sorter), den gråbladiga silvereken (Senecio cineraria), den storblommiga sommarmalvan (Lavatera trimestris) samt eterneller (Helichrysum), vilka också passar bra som torrblommor. Ricin (Ricinus communis) och solros (Helianthus annuus), med sina otaliga olika sorter, hör till de mest populära stora sommarblommorna. Till de mest populära bland rankväxterna hör de många vackert blommande sorterna av indiankrasse (Tropaeolum majus) och luktärt (Lathyrus odoratus).

Också i systematiska avdelningen (101-104) finns arter som i Kajsaniemi odlas som sommarblommor, t.ex. sektion 101:s paradisblomster (Cleome hassleriana), tuppkam (Celosia argentea) och underblomma (Mirabilis jalaba) samt sektion 102:s kärleksblomster (Nemophila maculata). Också en del av sektion 104:s gräs kan räknas som sommarblommor, t.ex. Jobs tårar (Coix lacryma-jobi) och ekorrkorn (Hordeum jubatum) samt de vackert axade kolvhirs (Setaria italica) och grå kavelhirs (S. pumila), som tillför estetisk luftighet till rabatten.

På hösten packas växtsäsongen ner

Många växter förbereder sig färggrant på vintern och följande växtsäsong. Då klorofyllet bryts ner kommer bladens andra färgämnen åt att lysa upp landskapet. Speciellt torra och kalla höstar visar trädgårdens många arter upp sina allra vackraste höstfärger. Sommarens blommor å andra sidan utvecklas till frukter av olika färg. Kajsaniemis färgprakt kronas av de många, för oss exotiska perennernas blomstring som fortsätter ända fram till vinterns ankomst. Speciellt under milda höstar händer det då och då att vår- och sommarblommarna blommar ännu en andra gång.

Lönnarnas (Acer, bl.a. 127, 132, 148), häggmisplarnas (Amelanchier, 123, 147, 148) samt körsbärens och häggarnas (Prunus, bl.a. 142, 154, 172) vackra varierande höstfärger varar långt in till hösten. Spetslönn (A. pictum) och ussurilönn (A. barbinerve) skiljer sig ur mängden med sin anslående röda färg, medan vår vanliga skogslönn (A. platanoides) är orange eller gul. Prakthäggmispel (A. lamarckii) och kopparhäggmispel (A. laevis) lyser rödgula. Tilltalande är också det röda bergkörsbäret (P. sargentii) och det orangeröda sandkörsbäret (P. pumila var. depressa). Hos näverhäggen (P. maackii) framhäver lövens gula färg den kopparglänsande barkens skönhet. Andra gula höstträd är bl.a. korkträdet (Phellodendron amurense, 124, 130, 147), valnötterna (Juglans, 137, 155) och björkarna (Betula, bl.a. 120, 157, 174).

Snöbärens (Symphoricarpos, t.ex. 165) vita och hagtornens (Crataegus, 138) röda bär urskiljer sig väl i det gröna lövverket. Alla rönnars (Sorbus, 159) bär är inte orangea eller röda, utan hos t.ex. pärlrönnen (S. koehneana) är de vita. Rosornas (Rosa, bl.a. 108, 110, 121, 124) nypons och aplarnas (Malus, bl.a. 113, 155, 159) äpplens form, storlek och färg varierar. Den gulbladiga smällspirean (Physocarpus opulifolius, 153, 154) har rikligt av brunröda baljkapslar och flädern (Sambucus nigra 106, 127) har glansigt svarta bärkvastar.

Benvedens (Euonymus, 144) rosa kapslar avslöjar en orange frömantel då de öppnar sig. I samma sektion kan man beundra berberisens (Berberis) färggranna blad och röda bär. I sektion 140 har silverbusken (Eleagnus commutata) silverfärgade och silverbisonbusken (Shepherdia argentea) röda bär.

Av rankväxterna hör vildvinen (Parthenocissus, bl.a. 141, 143, 153) med sina anslående rödflammiga blad till de ståtligaste. Amurvin (Vitis amurensis, 118, 131) får en mer dämpad röd höstfärg medan japansk träddödare (Celastrus orbiculatus, bl.a. 118, 168) klättrar vackert gul. Klematisarna (Clematis, mm. 141, 152, 167, 172) dekorerar den höstliga trädgården med sina trevliga dunaktiga fruktställningar.

Flera perenner är också färgglada på hösten. Liljekonvaljen (Convallaria majalis, 117) har orangea och trolldruvorna (Actaea, bl.a. 125) röda, vita eller svarta bär. Svavelpionens (Paeonia mlokosewitschii, 110, 117) flamröda frön väller fram ur de öppnade kapslarna. Blodnävans (Geranium sanguineum, 102) näst intill karminröda blad varar långt in på hösten.

Vintern – väntan på våren

Växternas olika övervintringsstrategier hjälper dem att överleva vinterns kyla, torka och mörker. Ettåriga arter övervintrar som frön, vilka tål väldigt stränga omständigheter. Växternas rotstockar, lökar och knölar som övervintrar under jorden är helt skyddade. Flera örtartade växter övervintrar som gröna nära jordytan. De låga vedartade växternas knoppar och skott övervintrar i skydd av snötäcket. Träd och buskar, vars enda skyddade del är rotsystemet, prövas hårdast av vintern. Deras knoppar skyddas från frost och torka med hjälp av knoppfjäll, hår, kåda eller vax. Lövträd och -buskar fäller bladen till vintern för att undvika att torka ut. De evigt gröna barrträdens barr undviker uttorkning med hjälp av ett vaxlager på barrens yta. En del av Kajsaniemis mer känsliga trädarters (speciellt 168 och 169) ovanjordiska delar skadas ändå årligen av kölden. Vintern gallrar alltså växter som inte lämpar sig här.

De flesta växter som härstammar från kalla eller svala områden kräver vintervila av en viss längd. På det sättet har de genetiskt försäkrat att de befinner sig i vilostadium då det behövs. Då klimatet förändras kan exceptionellt varma perioder under vintern väcka upp exotiska växter för tidigt, vilket ökar risken för vinterskador.

Det är trevligt att lära sig känna igen lövträd och – buskar även i deras vinterdräkter. Knopparnas ställning, form, färg och storlek samt ofällda frukter är bra kännetecken. Aspens och popplarnas (Populus, bl.a. 131, 136, 148) knoppar är spetsiga och smala, askens (Fraxinus excelsior, bl.a. 120, 140) är rundade och sammetsaktigt svarta. Vår inhemska rönn (S. aucuparia) har torra, gråhåriga knoppar medan den amerikanska rönnens (S. americana, 159) knoppar är klibbiga och nästan kala. Lönnarna (Acer, bl.a. 127), lindarna (Tilia, bl.a. 132, 133, 135) och alarna (Alnus, bl.a. 114) känner man lätt igen, iallafall till släktet, enligt frukterna. Trädens krona och grenverk samt stammens egenskaper är också bra hjälpmedel vid igenkänningen.

De örtartade växterna ger liv åt den snöiga trädgården då deras uppstående torkade skott klänger fröna de burit på ytan av snön. Många småfåglar äter i dessa s.k. vinterståndare. Ståtliga och höga ståndare finns bland aster- och selleriväxterna (Asteraceae och Apiaceae, 102, 103). Till de allra ståtligast hör Finlands största gräs vassen (Phragmites australis, 109), som i naturen höjer sin stora vippa till och med till fyra meters höjd.

Förutom vinterns stränga väder skadas trädgårdens växter också av många vinterhungriga djur (s. XX). För att undvika har- och kaninskador skyddas många av trädgårdens växter med nät.

Vedartade växter

Växter med förvedad stam är inte nödvändigtvis närmare besläktade med varandra än med andra växter. En viss trädarts närmaste släktingar kan likaväl vara örtartade. Vedartade växtarter – träd, buskar, ris eller vedartade rankväxter, alltså lianer – finns i de flesta grupper landlevande växter. Av Finlands flora är endast en tiondedel vedartade. Detta är ändå exceptionellt. I tropikerna är en stor del av växterna vedartade, i regnskogarna är de till och med fler än de örtartade. I Nordamerika och Asien minskade istiden inte de norra områdenas vedartade flora lika häftigt som i Europa. Därför kan man också hos oss berika såväl parker som till en viss grad också skogsindustrin med ett rätt så stort urval utländska träd och buskar som klarar sig i vårt klimat.

Barrträd

Barrträden hör till de s.k. nakenfröiga växterna, vilket innebär att deras fröämne finns på fruktbladets yta och inte gömda inne i pistillen som hos gömfröiga växter. De nakenfröiga är den mindre artrika och utvecklingshistoriskt sett äldre av de två växtgrupperna. I barrträdens åtta familjer och 69 släkten finns 630 olika arter. De flesta arter är vintergröna träd medan en del fäller bladen till vintern och andra, till sin storlek, förblir buskar. Bladen är ofta barrformade, men en del arter har fjällika blad.

I jordklotets norra delar, i det s.k. boreala vegetationsbältet, finns ett så gott som enhetligt barrskogsområde, som ofta kallas taiga enligt det ryska ordet för barrskog. Barrträden bildar så gott som överallt den nordliga trädgränsen och majoriteten arter växer också på norra halvklotet. På södra halvklotet hittar man också lite barrträd, speciellt i Australien, Nya Zeeland och Sydamerika. De sydliga arterna, bl.a. kauri-, (Agathis), araukaria- (Araucaria) och podokarp-arterna (Podocarpus), klarar sig inte utomhus i Finland. Hos oss finns tre ursprungliga barrträdsarter.

Barrträden är ekonomiskt viktiga och deras ved används bl.a. vid papperstillverkning och som byggmaterial. Man har också länge använt barrträd och – buskar som prydnadsväxter.

Tallarna (Pinus) är det största och mest utbredda barrträdssläktet. Av de ungefär hundra arterna kommer de flesta från Nordamerika eller Kina. Man känner igen släktet på de långa barren som växer på kortskott och ofta sitter i par eller i grupper på tre eller fem. Tallarna är viktiga vid trävaruindustrin men erbjuder också föda. De stora fröna av sibirisk tall (P. cembra subsp. sibirica, 138), som växer i Sibirien och norra Ryssland, samt av den östasiatiska koreatallen (P. koraiensis, 126) används likt nötter. Finlands vanligaste trädslag, tallen (P. sylvestris, 126), är Pinus-släktets mest utbredda art. Dess utbredningsområde omfattar största delen av Eurasien. Den fembarriga makedoniska tallen (P. peuce, 126, 140, 162) är en s.k. reliktart, som på sitt nuvarande begränsade utbredningsområde i Balkan är en kvarleva från tertiärperioden. Den är ett populärt dekorationsträd i Finland och skiljer sig från sibirisk tall bl.a. genom dess långa kådiga kottar. Den låga, rundväxta dvärgtallens (P. pumila, 137) blågröna barr, vilka sitter i grupper på fem, kan vara till och med 10 cm långa. På sitt ursprungsområde i nordostliga Asien växer den ända upp till trädgränsen och klarar sig därför också rätt så långt norrut i Finland. I trädgården hittar man också Nordamerikanska arter, bl.a. de tvåbarriga arterna banksianatall (P. banksiana, 140, 162) och contortatall (P. contorta var. latifolia, 126, 140, 161) samt den fembarriga arten weymouthtall (P. strobus, 126). Banksianatallen kommer från östra Nordamerika medan contortatallen är en västlig art. Då de kommer i kontakt med varandra kan ändå korsbefruktning ske. Bägge tallarnas kottar är serotina, d.v.s. de öppnar sig först efter värmebehandling, i form av t.ex. en skogsbrand, och är därför typiska pionjärväxter på svedjeområden. Contortatall hör till de i Finland mest framgångsrika barrträdsarterna av främmande ursprung.

Granarna (Picea) är viktiga skogsträd i den boreala zonen och det finns ungefär 40 olika arter av dem. Serbisk gran (P. omorica, 126) är likt makedonisk tall en tertiärrelikt i balkanområdet, vars naturliga utbredningsområde är väldigt litet. På grund av sitt smala tillväxtsätt samt sin tolerans mot föroreningar är Serbisk gran en populär prydnadsväxt och klarar sig i Finland ända till Norra Karelen och Bottenviken. Den östasiatiska ajangranen (P. jezoensis, 126) trivs i frisk blandskog och i lundar. Brungran (P. glehnii, 140) härstammar från Sachalin och Japan var den växer både i sur mosstorv samt i basisk vulkanisk jordmån. Hos oss klarar sig denna oceaniska art endast i sydvästra Finland. Vitgran (P. glauca) och svartgran (P. mariana, 126, 162) växer över hela den Nordamerikanska kontinentens boreala zon, från väst till öst och från skogstundran till den tempererade zonen. Vitgran är en kalkmarksväxt medan svartgran gärna växer i sur jordmån. Vitgranen är redan i sig ett vackert träd, men det finns dessutom dekorativa låg- och tätväxta sorter av den (155). För svartgranen är det typiskt att kottarna stannar kvar i kronan länge. Den spetsbarriga blå- eller stickgranen (P. pungens, 126, 140) härstammar från Klippiga bergens sydliga delar, var den ofta växer tillsammans med engelmannsgran (Picea engelmannii, 126, 161) som ett blandträd i de friska dalskogarna. Speciellt artens blå- och gråbarriga sorter (161) är populära prydnadsträd.

Ett annat träd som delar levnadsutrymmet med blågran är douglasgranen (Pseudotsuga menziesii, 126, 140), som trots sitt svenska namn hör till ett annat växtsläkte. I sitt naturliga tillstånd kan douglasgranen bli t.o.m. 100 meter hög och också i Finland finns det nästan 40 meter höga individer.

Ädelgranarna (Abies) påminner om granar men som unga träd har de en slät, stam med små runda kådblåsor, platta och mjuka barr samt upprätta kottar som smulas sönder då de är mogna. Många ädelgranar är regelbundet konformade och tätgrenade och deras dekorativa utseende lär vara orsaken till släktets svenskspråkiga namn. Det finns ungefär 50 arter av ädelgranar av vilka många används som råvara för trävaruindustrin och som prydnadsträd. Fällda ädelgranars barr hålls kvar längre än granars och den tyska julsångens ”Tannenbaum” med sin trofasta grönska syftar också på den mellaneuropeiska silvergranen (A. alba, 140). Pichtagranens (A. sibirica, 162) utbredningsområde sträcker sig från norra Ryssland till Sibirien. Hos oss är den ett populärt prydnadsträd och klarar sig, som en typiskt kontinental art, bäst i landets östra delar. Amurgranen (A. nephrolepis, 138) är nära besläktad med pichtagranen, men på grund av sin mer oceaniska karaktär skulle den kunna klara sig ännu bättre än pichtagranen i Finland, men hittills har man dock planterat väldigt lite av den. Coloradogranen (A. concolor, 126, 162) från de kaliforniska bergen och Klippiga bergen, hör med sina långa, böjda, blågrå barr till de mest dekorativa av ädelgranar. Den klarar sig ända upp till mellersta Finland och mellersta Österbotten. Den smalväxta berggranen (A. lasiocarpa, 140) växer i Klippiga bergen från Alaska till Kalifornien, var den ofta tillsammans med engelmannsgran bildar trädgränsen uppe i bergen.

Lärkträden (Larix) är det största och mest utbredda släktet av sommargröna barrträd. Det anses finnas nio arter inom släktet, även om det är svårt att avgränsa arterna och de lätt korsar sig med varandra. På våren är lärkträden vackert ljusgröna och på hösten gula. Kottarna är små, upprätta och nästan bollformade. Virket är populärt som byggnadsmaterial, eftersom det inte murknar så lätt. Sibirisk lärk (L. sibirica, 138) är Finlands mest allmänt odlade utländska trädart. Dess naturliga utbredningsområde börjar bakom Äänisjärvi och sträcker sig till Jenisei i Sibirien. Japansk lärk (L. kaempferi, 126) är däremot en lite väl sydlig och oceanisk art för att odlas allmänt hos oss. Botaniska trädgårdens ståtliga exemplar av västamerikansk lärk (L. occidentalis, 139) är Finlands äldsta representant för arten (planterad år 1906) och veterligen den näst högsta. Annars har arten inte klarart sig så bra i Finland, men inom sitt naturliga utbredningsområde kan den bli till och med 60 meter hög. En nordligare art är den i Kanada och Alaska förkommande kanadalärken (L. laricina), vars representant i sektion 126 är Finlands största.

De plattbarriga hemlockarna (Tsuga) med sina typiska hängande toppar är p.g.a. sitt sirliga växtsätt ypperliga prydnadsträd, även om de inte används så mycket i Finland. Den vanliga hemlocken (T. canadensis, 161) härstammar från östra Nordamerika medan västamerikansk hemlock (T. heterophylla, 126) härstammar från de västra delarna. Båda klarar sig rätt så bra i sydligaste Finland.

De ovan behandlade barrträdssläktena tillhör tallväxterna (familj Pinaceae). En annan vanlig barrträdsfamilj i Finlands trädgårdar är cypressväxterna (Cupressaceae). Dit hör bl.a. enarna (Juniperus) med sina över 50 arter. De flesta enars mogna kottar är saftiga och bärlika. Släktets, och samtidigt hela familjens, enda naturligt förekommande art i Finland, en (J. communis, 106, 107, 118), växer inom ett stort område i Eurasien och Nordamerika. Den kan växa till och med till ett tiometer högt träd, men i fjällen och skärgården förblir de kortbarriga enarna krypande ris. I Nordamerika och Grönland förekommer en krypande underart av en (subsp. depressa, 140) och låg blir också den amerikanska kryp-enen (J. horizontalis, 118, 170). Enens blad är spetsiga barr. Många  av dess släktingar har däremot fjällika blad, bl.a. den amerikanska kryp-enen och den eurasiska sävenbomen (J. sabina, 137). Skotten ser då ut som tätt snodda snören.

Till tujasläktet (Thuja) hör tre östasiatiska och två nordamerikanska arter. Deras grenar är plattade, bladen fjällika och kottarna små. Av de amerikanska arterna är den östliga tujan (T. occidentalis, 152, 161) och den västliga jättetujan (T. plicata, bl.a. 133, 152, 161) våtmarksväxter. Tujan är ett populärt prydnadsträd hos oss, och flera sorter av den odlas (bl.a. 137, 152, 155, 162). Den är relativt liten medan jättetujan kan bli till och med 40-60 meter hög i naturen. Traditionellt har totempålar tillverkats av just jättetujans hårda trä. Japansk tuja (T. standishii, 161, 167) växer vanligtvis på klippiga åsar och i branta sluttningar. Den kan närmast sägas vara en oceanisk art i tempererade zonen och huruvida den klarar sig bra i Finland har man inte så mycket erfarenhet av.

Den östsibiriska kryptujan (Microbiota decussata, 155) är den enda arten i sitt släkte. Den är en lågväxt, bred buske som under de senaste åren blivit en populär trädgårdsväxt också i Finland, även om den lätt skadas av vårsolen. Alla ädelcypresser (Chamaecyparis, bl.a. 126, 167, 171, 173) som odlas i Finland är oceaniska arter från tempererade zonen och egentligen lite väl köldkänsliga. Detta gäller också den japanska hiban (Thujopsis dolabrata, 133).

Av idegransväxterna (familj Taxaceae) förekommer endast idegranen (Taxus baccata, 126, 167) naturligt i Europa, också i Finland på Åland. Det är osäkert hur arten klarar sig på fastlandet, men japansk idegran (T. cuspidata, 126, 167) är en tåligare art hos oss. Av båda två finns det rikligt av odlade sorter. Nuförtiden är ändå korsningen mellan arterna (137, 155, 162, 173), hybrididegranen (T. × media), med sina åtskilliga sorter den mest populära. Alla idegranar är giftiga, förutom den klarröda, köttiga manteln som omger fröet.

Lövträd och buskar

Till skillnad från de nakenfröiga växterna (se s. XX) gömmer de gömfröigas, alltså blomväxternas, fruktblad fröämnet inuti sig. För att skilja dem från barrträden kallar man vedartade växter som hör till denna grupp för lövträd och – buskar. Det finns så mycket av dem i botaniska trädgården, att det här endast är möjligt att presentera exempel på de mest centrala familjerna och släkterna samt några mer sällan odlade arter.

Berberisarna (Berberis, 144) är stickiga buskar som har små gula, vämjeligt sött doftande blommor, vackert röda bär och en fin höstfärg. Mahoniorna (Mahonia, 144), som inte har taggar på stammen, är berberisarnas nära släktingar.

Katsuran (Cercidiphyllum japonicum, 148) kan i naturen växa till en t.o.m. 40 m hög jätte med en stamdiameter på över fyra meter. I Finland förblir den mindre, men är ändå ett stiligt enskilt träd, som man oftare kunde unna plantera i södra Finlands parker. De nästan runda bladen är rödaktiga eller bronsfärgade på våren, på hösten är de gula eller piggt rosa.

Ekarna (Quercus), med sin kännspaka frukt, det s.k. ollonet, har genom tiderna på grund av sitt hårda trä, varit betydande bruksträd. Eken (Q. robur, 123, 133, 159), som förekommer i sydligaste Finland, var segelskeppens centrala byggnadsträ i Europa. Av de utländska ekarna klarar sig de amerikanska rödeken (Q. rubra, 120) och Q. macrocarpa (120, 137) bäst hos oss. Quercus macrocarpa ser på ett speciellt sätt ser risig ut och klarar sig utomhus till och med i Uleåborg.

Av björkväxter (familj Betulaceae) finns det mest i sektion 114 och 120. De sydfinska lundarnas hassel (Corylus avellana) samt den i hela landet växande gråalen (Alnus incana) hör till vårens tidigaste blommare. Deras hanhängen dammar ofta redan i april. Av gråalen finns det flera flikbladiga former, t.ex. Kajsaniemis specialitet A. incana f. angustissima (också 156, 160). Finlands andra inhemska alart, klibbalen (A. glutinosa, också 156, 160) används nuförtiden glädjande ofta som parkträd. Likt dvärgbjörken (B. nana, 137) som förekommer också i Finland, är bl.a. buskbjörken (B. fruticosa, 120) också buskformad. Kamtjatkabjörken (B. ermanii, 174) bildar i Fjärran Östern skogsgränsskogar precis som sin nordeuropeiska motpart fjällbjörken (B. pubescens subsp. czerepanovii, 120, 174). Mer främmande björkväxtsläkter representeras av avenbokar (Carpinus, 129, 171) som härstammar från Eurasien och Nordamerikas tempererade områden, och amerikansk humlebok (Ostrya virginiana, 127) från östra Nordamerika.

Till almarna (Ulmus) hör ungefär 40 arter i norra hemisfären och bland dem finns både buskar och stora träd. De i Finland fridlysta vres- (U. laevis, bl.a. 109, 120, 144) och skogsalm (U. glabra 132, 144) hör till de allra största. Också den amerikanska almen (U. americana, 159) växer sig till en ansenlig jätte, men sibirisk alm (U. pumila, 132), som tål torka och kyla väl, förblir rätt lågväxt.

Vingnötsträd (Pterocarya) och valnötsträd (Juglans) är relativt sällsynta prydnadsträd i Finland. Grå valnöt (J. cinerea, 137) har söta, oljerika nötter, precis som den kända, men för finska förhållanden alltför känsliga valnöten (J. regia, 127). Trädgårdens stiliga japanska valnötsträd (J. ailanthifolia, 129, 155) och manchuriska valnötsträd (J. mandshurica, 137), har en halvmeter långa blad. Storbladig är också den japanska vingnöten (P. rhoifolia, 127, 129), som i sin hemtrakt kan bli till och med 30 meter hög.

Videna och pilarna (Salix, speciellt 134, 137) samt popplarna och asparna (Populus, speciellt 131, 136) är snabbväxta och kortlivade träd. Bland videna finns det också buskar och ris. Inom bägge släktena korsar sig många arter lätt, vilket gör artbestämningen svår. Videna och pilarna är insektpollinerade och blommar oftast på våren. Arter av släktet förekommer i hela världen förutom i Australien. Vide används bl.a. vid flätningsarbeten (t.ex. korgvide, S. viminalis, 134), och från videbark fann man salicyl, vilket Aspirin grundar sig på. Vide odlas även för energiframställning. I Finland förekommer det 20 vilda arter. En av de mer sällsynta är den tjusiga, rundbladiga pyrolaviden (S. pyrolifolia, 134) som är fridlyst. Den glansbladiga jolstern (S. pentandra, 134) förekommer i hela landet, medan den buskformade och gråbladiga ullviden (S. lanata, 137) endast förekommer i norr. Den bollformade klotpilen (S. fragilis 'Bullata', 109) är kanske redan allt för populär i parkplanteringar hos oss, även om den i Europa är rätt okänd. Gulpilen (S. × rubens ’Basfordiana’) i sektion 134 var, då den stjälpte på natten 22.‑23.12.2004, den största individen av sin sort i Finland. Den kvistades men lyftes upp igen den 19.5.2005, efter vilket den har fortsatt växa. Jättepoppeln (P. trichocarpa, 136, 147) som härstammar från Nordamerikas västliga delar är stilig och väldigt snabbväxt. Den hör, tillsammans med bl.a. jämtlandpoppel (P. balsamifera 'Elongata', 136), ontariopoppel (P. balsamifera 'Gileadensis', 136), sorgpoppel (P. tristis, 149), koreapoppel (P. koreana, 130, 131, 149), lagerpoppel (P. laurifolia, 131) och häckpoppel (P. simonii 'Fastigiata', 152) till en grupp som kännetecknas av en tydlig färgskillnad mellan bladets gröna över- och näst intill vita undersida, samt av stora, klibbiga och doftande knoppar. Kanadapoppeln (P. × canadensis ’Regenerata’) i sektion 148 är den största individen av sin sort i Finland. Popplarna och asparna är vindpollinerade och blommar innan bladen slagit ut.

De 45 arterna i lindsläktet (Tilia) växer på tempererade områden i Europa, Asien och Nordamerika. De är populära, stora parkträd. I Finland är speciellt den knölstammiga korsningen mellan bohuslinden (T. platyphyllos, 132) och skogslinden(T. cordata, 120, 132), parklinden (T × europaea, 132, 134) populär. Bohuslindens sort 'Laciniata' (128) har speciella trasiga blad. Den eleganta glanslinden (T. × euchlora, 138) har glansigt gröna blad samt likt skogslinden hängande nedre grenar som äldre. Den sydösteuropeiska silverlindens (T. tomentosa, 132, 133, 135) skott är ljusgrå, och de undertill tätt vithåriga bladen verkar glimma i vinden.

Av lönnar (Acer) finns det ca. 150 arter på norra halvklotet och i de tropiska bergen, rikligast i östra Asien samt i de nordamerikanska Appalacherna och Klippiga bergen. Deras bladform varierar, men frukterna är typiskt tvålobiga, bevingade klyvfrukter. I slutet av våren ger de gröngula blommorna, tillsammans med de utslående bladen, en klargrön färg åt lönnarna, medan de på hösten glöder i sina höstfärger. Finlands enda ursprungliga lönnart, skogslönn (A. platanoides, 123, 132, 138, 154), finns i Europa och mindre Asien. Från ungefär samma område härstammar också tysklönn (A. pseudoplatanus, 120, 127), naverlönn (A. campestre, 127) och rysk lönn (A. tataricum subsp. tataricum, 127), som dock är något mer sydöstlig. Skogs- och tysklönnen växer till ståtliga träd. Naverlönnen och den ryska lönnen har mindre blad och förblir relativt stora buskar eller små träd.

Klöverlönnen (A. triflorum, 127, 148) som härstammar från fjärran östern och växer till ett träd, har sirliga treflikiga blad och blomställningar med tre blommor. Den östasiatiska ginnalalönnen (A. tataricum subsp. ginnala, 127) är populär i Finland inom trädgårdsbyggandet. Stora Nordamerikanska träd är bl.a. rödlönnen (A. rubrum, 127), sockerlönnen (A. saccharum, 127) som är känd för sin lönnsirap, samt den vackra silverlönnen (A. saccharinum, 164). Nordamerikanska är också axlönnen (A. spicatum, 127, 164), som förblir ett litet träd med upprätta blomställningar, och den större asklönnen (A. negundo, 127), vars blad är parflikiga och därmed utgör ett undantag bland lönnar. Kajsaniemis dekorativa specialitet är skogslönnens sort flikbladig skogslönn (A. platanoides ’Dissectum’), som i sektion 127 representeras av ett 20 meter högt träd, alltså Finlands högsta individ av denna sort.

Varje år, i början av juni, börjar de evigt gröna rododendronen och de bladfällande azaleorna (Rhododendron, 133, 134, 137, 146) sin blomning. Bägge hör till ljungväxterna (Ericaceae) och det förekommer närmare 1000 arter i naturen, av vilka ca 650 växer i Kina. I Europa växer sju, i Finland endast en ursprungligen till rododendronen räknad art, lapsk alpros (R. lapponicum). Nuförtiden räknas också skvattramen ofta in i rododendronsläktet, vilket innebär att man istället för den inhemska skvattramens eller getporsens traditionella vetenskapliga namn Ledum palustre (101) nu använder Rhododendron tomentosum.

Till rosväxterna (familj Rosaceae) hör 95 släkten, inom vilka det finns nära på 3 000 träd-, busk- och gräsarter. De förekommer så gott som runt hela jordklotet, och flertalet trivs också i Finlands klimat.

Häggmisplarna (Amelanchier) är buskar och träd som blommar på våren och försommaren. De är typiska speciellt för Nordamerika, t.ex. prakthäggmispel (A. lamarckii, 148) och kopparhäggmispel (A. laevis, 147, 148) vilka växer till träd.

Rosenkvitten (Chaenomeles, 154) härstammar från Kina och Japan. De har stora äppellika, frukter, vilka är hårda även som mogna, men som lämpar sig för tillverkning av syltar och geléer. De stora färggranna blommorna blir inte långt efter rosorna i skönhet. Hagtornen (Crataegus, 138), vilka växer till små träd, är likt rosenkvitten torniga. Frukterna är oftast röda pyttesmå ”äpplen”, precis som hos den bekanta häckhagtornen (C. grayana, 157, 174), som spred sig till vårt lands trädgårdar som ett resultat av Carl von Linnés finska lärjunges Per Kahlms insamlingsresa till Nordamerika. Douglashagtornen (C. douglasii, 138, 174) och orienthagtornen (C. chlorosarca, 138) har svarta bär. Av släktets ca 200 arter växer spetshagtornen (C. rhipidophylla, 138) och trubbhagtornen (C. monogyna, 138) vilda på Åland och i sydvästligaste Finland.

De asiatiska pärlbuskarna (Exochorda, 155, 159) och den nordamerikanska vippspirean (Holodiscus discolor, 123, 132) är tjusiga, även om sparsamt odlade i Finland. Den gulblommiga, fräscht grönbladiga kerrian (Kerria japonica, 172) är den enda arten i sitt släkte.

Äppelträden eller aplarna (Malus) är underbart blommande träd och buskar. Frukten är, precis som hos rosenkvitten, en sprickkapsel omgiven av den saftiga blombotten. Inom släktet finns rikligt av korsningar och sorter, bl.a. de otaliga sorterna av det odlade äppelträdet (M. domestica), av vilka det finns några exempel i sektion 106. Purpuraplar (M. Purpurea-Gruppen, 110, 112, 113) är också populära nuförtiden. Deras blommors, blads och frukters färg, storlek och form varierar. Den asiatiska bärapeln (M. baccata, 172) med sina små röda frukter, är hållbar i Finland. Bukettapel (M. toringo var. sargentii, 155, 159), hemma från Fjärran Östern, blommar på sensommaren och är ypperlig för prydnads- och skyddsplanteringar. Sibirisk apel (M. prunifolia) har man odlat i Finland sedan 1700-talet och i sektionerna 124 och 159 hittar man stora och gamla individer. Vildapeln (M. sylvestris, 122) hör till vår sydvästra skärgårds ursprungliga flora.

Till det stora Prunus-släktet hör häggarna samt flera viktiga fruktträd, så som körsbär (106), plommon och krikon (106), aprikoser, persika och nektarin samt mandel. Allt som allt finns det över 200 arter inom släktet. Det även i södra Finland lite känsliga, från Japan och Korea härstammande bergkörsbäret (P. sargentii, 108, 153, 154, 156) är med sina rosa blommor vårens skönhet. Den Nordamerikanska virginiahäggen (P. virginiana, 172) klarar sig ända upp till Lappland. Sorten 'Shubert', shuberthägg (113), har på sensommaren mörkt violettröda blad. Den lågväxta eurasiska dvärgmandeln (P. tenella, 153) täcks på våren av rosa blommor, samtidigt som också dess smala blad slår ut.

Rosorna (Rosa, 108, 110, 120, 121, 124 ja 155) blev på 1800-talet väldigt populära i Finland då utbudet av främmande arter och sorter växte, och de har allt sedan dess hört till de mest populära prydnadsväxterna. På norra hemisfären växer ungefär 150 arter, största delen av dessa i tempererade områden. Det finns tiotusentals odlade sorter och det förädlas hundratals nya varje år. I trädgårdsbruk indelas rosorna i busk-, park-, grupp-, täckande- och klängrosor. De flesta arter i naturen är buskrosor, vilka också i odling är mer hållbara. Finnrosen (R. acicularis, 121) växer inom hela den norra barrträdszonen och är den mest utspridda arten. I Europa är den östlig och växer förutom i Finland och Ryssland också på ett fåtal ställen i Sverige. Finnrosen används rätt lite i trädgårdar, och det finns inga odlingssorter av den. Vår mest allmänna naturros, den i hela landet växande kanelrosen (R. majalis, 120), har redan av gammalt odlats mera. Av den har vi åtminstone tre sorter med sammansatta blommor, av vilka de äldsta är fylld kanelros ('Foecundissima', 108, 124) och tornedalsros ('Tornedal', 155).

Det Nordamerikanska rosenhallonet (Rubus odoratus) växer som ett imponerande bestånd i sektion 144. Dess blad och ljusröda blommor är stora, liksom bären, vilka ändå är rätt torra och inte så aromatiska. Mitt emot, i sektion 140, finns vinhallon (R. phoenicolasius), vars rundaktiga blad är ljust filthåriga på undersidan.

Av de ca 200 rönnarterna (Sorbus) korsar sig många med varandra och ibland också med arter i nära släkten. Andra rönnar utvecklar å sin sida frön utan befruktning, d.v.s. är apomiktiska, även om det bland hallon och björnbär finns ännu fler apomikter. Av Finlands fyra ursprungliga rönnar finns det två apomikter: finnoxel och oxel (S. hybrida, 120, S. intermedia, 120, 159). De liknar varandra men från oxelns bladskivas bas fattas de för finnoxel typiska åtskiljda flikarna. Den i hela landet växande rönnen (S. aucuparia, 159) var ett heligt träd för forntidsfinnarna. De kinesiska spädbladiga och småväxta pärlrönnen och praktpärlrönnen (S. koehneana, S. prattii, 159) har vita bär. Arter med helbräddade blad är bl.a. den japanska körsbärsoxeln (S. alnifolia, 159) samt vitoxeln (S. aria, 159) som härstammar från Europa och Medelhavsländerna.

De populära spireorna (Spiraea, 155–159) och ölandstokarna (Potentilla eller Dasiphora, 105, 158) hör också till rosväxterna. Deras blomning varar, tack vare den stora mängden arter och sorter, väldigt länge. Det finns nästan hundra spirea-arter, av vilka åtta är europeiska. Populära vid prydnadsplanteringar är också oxbären (Cotoneaster, 107), vilka med sina vita blommor, röda eller svarta blad och brokiga orangeröda höstblad, är väldigt dekorativa.

Bland hortensiaväxterna (familj Hydrangeaceae) finns det många praktfulla buskar. I mitten av sommaren blommar de starkt doftande schersminerna (Philadelphus, 125, 149, 150, 151, 152). I släktet finns 65 arter som lever i norra halvklotets tempererade områden, av vilka ändå endast doftschersminen (P. coronarius) förekommer vild i Europa. Den har odlats i Finland redan sen 1700-talet, men nuförtiden är ändå de nordamerikanska gordon- och kungschersminerna (P. lewisii var. gordonianus, P. pubescens) vanligare. Deutziorna (Deutzia, 149, 152) börjar sin blomning redan lite före schersminerna, men i Finland lider de ofta av vinterskador. Hortensiornas (Hydrangea), bl.a. vidjehortensiasorternas (H. arborescens 'Annabelle', 132 och 'Grandiflora', 102, 132) yppiga blomning pryder trädgården i slutet av sommaren.

I sektion 166 växer ungefär 30 vinbärsarter (Ribes). Av de mer bekanta röda och vita vinbären (R. Rubrum-Gruppen), svarta vinbären (R. nigrum) samt krusbären (R. Uva-crispa-Gruppen) finns det exempel i sektion 106. Inom släktet finns förutom bärväxter också vackra prydnadsbuskar så som gullrips (R. aureum, 166) och degbär (R. alpinum, 102, 105, 106, 120). Degbärets blad spricker ut tidigt. Den är en av släktets tre ursprungliga arter i Finland.

Till ärtväxternas (Fabaceae) enorma familj hör näst intill 650 släkten. Av de ca 18 000 arterna är en stor del träd och buskar, men relativt få av dessa klarar sig i Finland. Karaganerna (Caragana) har citrongula, orangea eller rödaktiga blommor och dekorativa baljor. De klarar sig också i karg jordmån och tål dessutom torka. Den i Finland mest allmänna arten, häckkaragan, som också kallas sibirisk ärtbuske (C. arborescens, 116, 123) och som växer ända upp till Lappland, kan man också odla till träd. Lyckobladsbusken (C. frutex, 164) är en ganska låg buske, den sirliga gullkaraganen (C. aurantiaca, 116, 164) blir endast ca en meter hög. Det mellan- och sydeuropeiska alpgullregnets (Laburnum alpinum, 116, 123) långa, hängande, gula blomklasar är verkliga blickfångare. Imponerande är också den blommande gulveden (Cladrastis kentukea, 116, 148), vars vita, doftande blommor också finns i hängande blomställningar. Gulveden härstammar från östra USA, precis som också robinian (Robinia pseudoacasia, 116), som är ett stort, väldigt snabbväxt träd, även om känsligt i Finland.

De östasiatiska korkträdens (Phellodendron 124, 130, 147 och 148) bark närmar sig i tjocklek Medelhavsområdets korkeks (Quercus suber) bark. Honindividernas dekorativa utseende utökas av de runda, svarta bären. Korkträd används just inte alls som parkträd hos oss, även om de bästa ursprungen klarar sig rätt bra i södra Finland. På sensommaren 2005 fällde hårda regn Finlands största sibiriska korkträd (P. amurense) i sektion 117, var den hade vuxit sedan 1892.

Havtornen (Hippophaë), silverbuskarna (Eleagnus, bl.a. 140, 168) och bisonbuskarna (Shepherdia, 140) är buskar med silverfärgade blad. De är inte krävande odlingsväxter. Den i Finland på västkusten och på Åland vildväxande taggiga havtornen (H. rhamnoides, 106, 160) är känd för sina C-vitaminrika bär. Den är ett bra val som prydnadsväxt på gården, speciellt då den odlas som träd. Dess rotskott kan visserligen ändå ställa till med problem.

Till syrenernas (Syringa, 124, 125, 131, 140, 142) släkte hör 23 arter, vars naturliga utbredningsområde sträcker sig från sydöstra Europa till östra Asien. Flera arter, korsningar och sorter klarar sig också hos oss, och blomningen varar en lång tid i juni-juli. Den traditionella blåviolettblommiga syrenen (S. vulgaris, 124) härstammar från Balkan. I Finland har den odlats sedan 1700-talet. Lite senare blev den vitblommiga sorten 'Alba' (149) också populär. Ädelsyrenerna (S. Vulgaris-Gruppen, 131, 142), vilka uppkommit genom korsning, påminner om den vanliga syrenen men många har ännu stiligare blommor och tätare blomställningar. Med dessa tävlar nuförtiden norrlandssyrenen (S. × henryi, 140, 142), en korsning mellan ungersk syren (S. josikaea, 140) och ullsyren (S. villosa, 142) i popularitet. Av ligustersyren (S. reticulata, 125, 140, 142) planteras det beklagligt lite i Finland. De är trädlika och blommar lite senare än andra syrener.

Till syrenväxterna (familj Oleaceae) hör, förutom syrenerna också bl.a. de på bar kvist blommande forsythiorna (Forsythia, 132, 153, 159) och askarna (Fraxinus, 120, 123, 140, 158). Forsythiorna är under växtperioden gula två gånger, tidigt på våren då de blommar och på hösten då bladen får sin gula höstfärg. Speciellt fina blommor har sorten 'Northern Gold' (132, 153). Den i södra Finland ursprungliga asken (F. excelsior, 120, 140) är det sista av våra träd som får sina blad och oftast det första som fäller dem. Den nordamerikanska rödasken (F. pensylvanica, 140) klarar sig lite längre norrut i Finland än den inhemska asken. Fint blommande askar kallas blomaskar. En sådan är bl.a. manna-asken (F. ornus), som har rikligt med gräddvita doftande blommor i stora blomställningar. Man lär vara tvungen att ännu i några år vänta på de i sektion 123 vid årsskiftet 1998-99 sådda unga individernas blomning.

Av kaprifolväxterna (familj Caprifoliaceae) är de buskformade kaprifolerna eller tryn (Lonicera) vanliga prydnadsväxter tack vare sina vackra blommor och färggranna blad. Av den mest populära, ända upp till Lappland växande rosentryn (L. tatarica, 128), finns det också röd- och vitblommiga sorter. Den östasiatiska gulltryn (L. chrysantha, 128, 132) samt den mellan- och sydeuropeiska, lågväxta alptryn (L. alpigena, 128) klarar sig också rätt långt norrut. De i Finland ursprungliga skogs- och blåtryn (L. xylosteum, L. caerulea, 120) har anspråkslösa blommor men desto vackrare bär. Den anslående flädern (Sambucus nigra, 106, 127) är i början av juni full av ljusa blommor och på hösten prydd av svarta bär. Den också i Finland ursprungliga lundväxten skogsolvon (Viburnum opulus, 165) blir som äldre en bred buske. Parkolvon (V. lantana, 143, 165) är en gråaktig, storvuxen och robust buske eller ett litet träd. Från dess blomställningar fattas de stora sterila yttre blommorna, vilka pryder många andra olvonarter, men av de små fertila blommorna finns det ändå rikligt. I buskarna finns det ofta råa röda bär mitt bland de mogna svarta. Inte heller det nordamerikanska glansolvonet (V. lentago, 143, 147, 165) prålar med vackra blommor, men dess glansigt gröna blad, rikliga blomställningar och blåsvarta bär tillsammans med de fina höstfärgerna, gör det till ett av de vackraste olvonen. De östasiatiska prakttrysläktet (Weigela, 123, 132, 153) och paradisbusken (Kolkwitzia amabilis, 131, 153) är känsliga växter i finska förhållanden, men p.g.a. sina stora och imponerande blommor ändå värt ett försök.

Vedartade rankväxter alltså lianer

Rankväxter är växter som klättrar med hjälp av stöd och har långa men slaka stammar. De är på olika sätt anpassade till att få ljus och höja upp sina blommor till pollinerarnas räckhåll. En del lindar sig runt sitt stöd, andra skrider uppåt med fästande klängen eller klätterrötter, eller också med hjälp av sträva eller taggiga stammar. Rankväxternas skaft kan vara förvedat, men också då är den p.g.a. cellernas speciella struktur mer eller mindre slak eller repaktig. Vedartade rankväxter kallas också lianer och man finner dem typiskt i tropiska skogar. Också på tempererade områden finns det en del lianer, men det finns sparsamt av arter som klarar sig i Finlands klimat. I botaniska trädgårdens utomhussamlingar växer lianer ur 20 släkten och 15 familjer. Största delen klarar sig bäst i sydligaste Finland, krävande specialiteter endast i speciellt fördelaktiga förhållanden.

Det ända upp till Uleåborg vintertåliga vildvinet (Parthenocissus inserta) klättrar bl.a. på stenmuren i sektion 141, vars skrovliga yta erbjuder ett lämpligt underlag för dess klängen som lindar sig fast på stödet och också kan tränga sig in i trånga springor. Arten har odlats i Finland ända sedan Pehr Kalms insamlingsresa till Nordamerika i mitten av 1700-talet. På klättervildvinets (P. quinquefolia, 153, 172) klängen finns sugkoppsliknande häftskivor, med hjälp av vilka den klättrar upp för även släta ytor.

Den stiligt växande koreanska piprankan (Aristolochia mandshurica) från östra Asien växer på växthusbyggnadens nordliga vägg i sektion 167 och omlindad runt näverhäggarna (Prunus maackii) i sektion 123, var den redan börjar skapa exotisk djungelstämning. Dess nordamerikanska släkting piprankan (A. macrophylla, 141), har kanske ännu stiligare och mer täckande blad. På växthusets sydliga vägg (171) växer en annan nordamerikansk art, A. tomentosa, vars bladundersidor och blommor är tätt luddhåriga.

Vinrankor har odlats och vin tillverkats i flera årtusenden. I Finland klarar sig vinrankan (Vitis vinifera), av vars sorters frukter vin görs, inte vintern utomhus (i Kajsaniemi klarar den sig hjälpligt skyddad av lätt vinterskydd på växthusets vägg, 168). Arter i släktet som klarar sig utomhus hos oss är bl.a. amurvin (V. amurensis, 118, 131, 152) och det nordamerikanska doftvinet (V. riparia, 131, 141, 173), vilka odlas som prydnadsrankor. Vissa korsningssorter klarar sig utomhus i Finland på varma ställen och gör också ätbara druvor. I förädlingen av dem har man använt vinranka samt speciellt doftvin och labruskavin (V. labrusca). Till de mer hållbara sorterna hör den nordamerikanska 'Beta'. Den, och några andra sorter, växer i sektion 173, på byggnadens varma sydliga vägg tillsammans med glaspärlevin (Ampelopsis brevipedunculata var. maximowiczii, också 142, 156) som oftast känns bättre igen som rumsväxt.

Aktinidiorna (Actinidia) härstammar från östra Asien. De odlas både som prydnadsväxt och för sina frukter. Till släktet hör bl.a. den från affären bekanta kiwin (A. deliciosa), som i Finland klarar vintern endast inomhus. I trädgården växer bl.a. krusbärsaktinidia (A. arguta, 114, 121, 131), klätteraktinidia (A. polygama, 131), samt släktets tåligaste art kameleontbusken (A. kolomikta, 121, 131, 156). Kameleontbusken, som är en tvåbyggare, har hanindivider med färggranna blad som till en början är vita i spetsen och senare blir rödaktiga. Honindividernas frukter är små och gulgröna. I trädgården finns en inhemsk enbyggande sort av kameleontbuske, 'Annikki' (bl.a. 121, 167), vilken regelbundet producerar kiwismakande frukter som liknar små druvor.

Träddödarna (Celastrus), bl.a. den japanska träddödaren (C. orbiculatus, 118, 124, 138), lindar sig tätt runt sitt stöd och kan kväva unga träd. Då träddödarens vackra gulorangea kapslar öppnar sig blottas den dekorativa orangeröda manteln.

Inom månfrörankesläktet (Menispermum) skiljer man på endast två arter, nämligen sibirisk månfröranka (M. dauricum, 141) och amerikansk månfröranka (M. canadense, 135, 141). De är vedartade endast vid basen och bildar årligen långa och slappa skott med roligt sköldlika blad.

Klätterhortensian (Hydrangea anomala subsp. petiolatis, bl.a. 118, 126, 131, 137, 141) är en robust rankväxt som växer vild i Japan, Korea och Taiwan. Den har likt murgrönan klätterrötter, med vilka den grabbar tag i murar och trädstammar. Klätterhortensian har vackra blad och vida blomställningar. Blommorna som sköter förökningsuppgiften är anspråkslösa, som hos alla hortensior, men de omges av sterila blommor som är stora och klarvita.

Inom kaprifolsläktet (Lonicera) finns, förutom otaliga buskarter, också flera lianer. Den i början av juni blommande europeiska vildkaprifolen (Lonicera periclymenum, 128) har gulaktiga blommor med en mjuk rodnad. Den mer allmänt odlade äkta kaprifolens (L. caprifolium, 128, 146) gräddvita blommor dyker upp redan i juni. Båda arterna har odlats i Finland redan i över 300 år och de lockar med sin starka doft till sig svärmare, speciellt på kvällen och natten, . Tellmannskaprifolens (L. × telmanniana, 128), eldkaprifolens (L. × brownii 'Dropmore Scarlet', 118, 128, 141) och vildkaprifolsortens 'Serotina' (141, 146) vackert färgade blommor är doftlösa.

Till klematisarna (Clematis, speciellt 152, 154, 167) hör ca 300 arter. De flesta är iallafall delvis vedartade rankväxter, men inom släktet finns också buskar och örter (101). Klematisarna förekommer huvudsakligen i norra halvklotets tempererade områden. De klängande arterna är populära trädgårdsväxter av vilka man förädlat över 1 000 sorter. De ståtliga blommorna är väl orsaken till deras popularitet. De silvergrå burriga fruktsamlingarna som bildas efter blomningen är likaså ståtliga. De arter som förekommer i naturen är ändå ofta ganska småblommiga. De förädlade storblommiga klematisarna (C. Jackmanii-Gruppen) är imponerande men vinterkänsliga. I Finland klarar småblommiga arter och sorter vintern bäst. Den säkraste är den sibiriska klematisen (C. sibirica, 125) med sina vita nickande blommor som i Finland växer som en väldigt sällsynt vild växt. Gullklematisen (C. tangutica, 172) har rikligt av relativt små, vackert gula blommor medan den europeiska skogsklematisens (C. vitalba, 114, 118, 141) blommor är små och vita.

Finlands enda allmänna vilda lian, besksötan (Solanum dulcamara, 141), växer på frodiga stränder och i strandbuskar i landets sydliga del. Dess utbredningsområde sträcker sig över Europa och Centralasien.

De krävande, men då de klarar sig helt förtrollande, klängrosorna (Rosa) är rankväxternas drottningar. I själva verket är de inga egentliga rankväxter utan snarare buskar hos vilka det växer speciellt långa, slappa skott. Man har förädlat en enorm mängd sorter och en del kan man också odla i Finland, närmast i landets sydliga delar. Den mest hållbara är den inhemska finska klätterrosen (R. 'Pohjantähti', 121, 173). I sin arvsmassa har den av den naturligt i östra Asien växande japanska klätterrosen (R. multiflora), vilket syns i klasarnas rikliga blomning. Dess utmärkta vintertålighet härstammar i sin tur från den centralasiatiska persiska ärtrosen (R. beggeriana, 121). Den finska klätterrosen klarar vintern t.o.m. i mellersta Finland ifall den skyddas. Av utländska sorter är den rödblommiga tyska 'Flammentanz' (167) tåligast.

Mer okända lianer i Finland är vingfrörankan (Tripterygium regelii) och fjärilsrankan (Schisandra chinensis). Den tidigare växer vid kanten av stenpartiet (117), runt det fallna sibiriska korkträdets (Phellodendron amurense) stam, medan den senare finns på flera ställen (117, 131, 141, 163, 172). Vingfrörankorna blommar i början av juli. Blommorna är små och gulgröna, men det finns rikligt av dem. Frukterna är speciella trevingade nötter. Fjärilsrankan hör till en utvecklingshistoriskt sett väldigt gammal grupp. På sitt naturliga utbredningsområde (Kina, Japan, Korea, Amur och Sachalin) har den under århundradenas gång utnyttjas inom folkmedicinen som en stärkande och lugnande medicin. Därför odlas växten nuförtiden rätt mycket också i Europa och Amerika. Av bägge släkten finns det i Kajsaniemi också andra representanter: T. wildfordii (124), S. grandiflora var. rubriflora (114, 117, 168) och S. repanda (167).

PerennernaKuva: Jyrki Muona/Luomus

Enkelt sagt är perenner fleråriga växter. Enligt denna definition uppfattas också vedartade växter som perenner, men vanligtvis skiljer man ändå på dessa två. Med perenner avser man oftast endast odlade örtartade prydnadsväxter, även om fleråriga örtartade växter i naturen också är perenner. Perennerna är trädgårdarnas basväxter, och urvalet arter och sorter är enormt. I botaniska trädgården växer många sådana perenner som inte odlas allmänt. Uppmärksamheten har fästs vid arternas naturbestånd och deras geografiska ursprung. Förutom i planteringarna som presenteras här, växer det också perenner i bl.a. stenpartiet (117), vattenbassängerna (109, 110) och i systematiska avdelningen (101-104). Även de flesta vårväxter är perenner.

Bland de perenner som nuförtiden endast odlas som prydnadsväxter, finns en stor grupp gamla medicinal- och kryddväxter, vars ursprungliga användning nästan glömts bort. Hit hör bl.a. krusbladig renfana (Tanacetum vulgare 'Crispum', 122), läkemalva (Althaea officinalis, 101, 171), vinruta (Ruta graveolens, 102) och spansk körvel (Myrrhis odorata, 102). I trädgårdens öppna del, i sektion 115, finns ett representativt urval ståtliga prydnadsperenner och olika sorter av dem. På grund av planteringens mångsidighet finns det alltid någon som blommar där. Tidiga blommare är bl.a. rabattgemsrotsorterna (Doronicum Columnae-Gruppen), sorter av trädgårdssmörboll (Trollius × cultorum), rödnejlikrot (Geum coccineum 'Borisii'), tovsippa (Anemone sylvestris) och gulltörel (Euphorbia polychroma). I juli och augusti är området som vackrast då flera färggranna och storblommiga perenner blommar samtidigt. Nämnvärda är bl.a. liljesorten Lilium 'Fire King' med sina orangefärgade blommor, praktbetonika (Stachys grandiflora), hybriddagliljor (Hemerocallis Hybrida-Gruppen), strålöga (Telekia speciosa), gullstake (Helenium hoopesii) och brinnande kärlek (Lychnis chalcedonica). Bland sensommarens uppseendeväckande blommare finns bl.a. olika sorter av höstflox (Phlox paniculata), stånds (Ligularia, också 112, 151), gullris (Solidago) och trädgårdssolbrud (Helenium Autumnale-Gruppen) samt den blå bolltistelns (Echinops bannaticus) sort 'Taplow Blue', rysk martorn (Eryngium planum), alpmartornets (E. alpinum) sort 'Superbum' och de långt in på hösten blommande stolta luktastrarna (Aster novae-angliae).

Pionerna (Paeonia) är populära prydnadsväxter, och också i botaniska trädgården finns många arter och sorter av dem. Till släktet hör 33 arter världen över, av vilka 10 är europeiska, 21 asiatiska och två nordamerikanska. Av de asiatiska arterna är två busklika, resten är perenner. Det odlas åtminstone 1 200 pionsorter. I trädgårdens öppna mittpartis sektioner 101,110 och 111 växer flera ståtliga pioner. Sibirisk pion (P. anomala, 101, 110, 152) förekommer på ett område som sträcker sig från Kolahalvön ända till Sibirien och Kina. Hos oss har beståndet som hämtats från Kolahalvön odlats redan i över hundra år. Hybridpion (P. × hybrida), sibirisk pion, rosenpion (P. veitchii) och dillpion (P. tenuifolia) är de som blommar först. Efter dem följer bl.a. svavelpion (P. mlokosewitschii) och luktpionsorterna (P. Lactiflora-Gruppen). I sektion 111 växer också den kinesiska vedartade buskpionen (P. suffruticosa subsp. rockii).

Inom det populära rankväxtsläktet Clematis finns också en del örtartade perenner (10). Den östasiatiska blåklocksklematisen (C. heracleifolia) är en frodigt växande, storbladig och sent blommande blåblommig art. Den eurasiska helbladiga klematisen (C. integrifolia) är den mest kända perennklematisen, och har för klematisar ovanliga hela bladskivor, samt vackert nickande, stora blålila blommor. En annan eurasisk art, styvklematis (C. recta), är sirlig och rikligt blommande med små vita blommor. I sektion 141 finns också av sorten 'Purpurea' som har rödaktiga blad. Stor styvklematis (C. mandshurica, 141), som härstammar från Japan och Kina, anses ibland vara en varietet av styvklematisen.

Bergeniorna (Bergenia) finns i sektionerna 102, 117, 124 och speciellt i 144. Hos oss odlas de ofta i stenpartier och de blommar huvudsakligen på våren och sommaren. Bergeniorna är evigt gröna arter som växer på ängar, steniga hedar och i fuktiga skogar. I naturen växer ett tiotal arter, huvudsakligen i centrala och östra Asien. Man odlar också korsningar och ett tiotal sorter men i Finland är de ändå ganska sällsynta. Alla bergenior har breda läderartade blad och blomställningar med rikligt av varierande röda eller violettnyanserade blommor. Hjärtbergenia (B. cordifolia) är släktets mest kända art hos oss.

Skråp (Petasites) är stiliga fuktmarksperenner som bildar täta bestånd. Deras småbladiga blomstjälk stiger upp ur jorden på våren och de egentliga vegetativa bladen bildas efter blomningen. I slutet av sommaren skuggar speciellt pestskråp (P. hybridus, 109, 135, 143) marken med sina enorma blad som liknar tätt intill varandra uppfällda paraplyn. Man bör ändå vara försiktig med att plantera denna växt i trädgården, eftersom den på ett lämpligt ställe kan sprida sig aggressivt. I sektion 143 finns också andra stora perenner, bl.a. rodgersior (Rodgersia), svart nysrot (Veratrum nigrum), stjärnfloksarten Astrantia bavarica och spjutsilverax (Cimicifuga rubifolia).

Jättesliden (Fallopia sachalinensis) är perennernas jätte, och i sektion 131 bildar den en tät djungel tillsammans med den lite mer sirliga parksliden (F. japonica). De är som allra stiligast i augusti och blommar först på hösten.

På flera ställen i trädgården finns perenner som klarar sig bra i skuggan. I sektion 146 växer bl.a. på våren det vackert blåblommiga ormögat (Omphalodes verna) och flera olika, senare på sommaren blommande astilben (Astilbe, också 131) tillsammans med de stora ormbunkarna majbräken (Athyrium filix-femina) och flere arter av släktet Dryopteris. Inhemska ormbunkar växer också i sektion 145, den stiliga strutbräken (Matteuccia struthiopteris) växer förutom här också bl.a. i sektion 130 och 133. Den vackra pärlbräken (Onoclea sensibilis), som det hos oss odlas endast lite av, växer i sektion 117 och 130. Den härstammar från Nordamerika och nordvästra Asien och växer i sitt ursprungsområde, precis som många andra stora ormbunkar, helst i skugga på våta, gräsiga ställen och i öppna fuktiga skogar. Hos pärlbräken, precis som hos den inhemska strutbräken, utvecklas sporgömmena i skilda sporbärande blad, var de bildas till pärllika förtjockningar.

De östasiatiska funkiorna (Hosta) blev under senare delen av 1900-talet väldigt populära, och speciellt i Nordamerika förädlade man många sorter av dem. De är hållbara trädgårdsväxter och bildar också i djup skugga yviga, täckande växtbestånd. För att blomma behöver de ändå en lite ljusare plats. I sektion 131 finns en funkiarabatt, var flera olika arter och sorter har samlats. Dessutom finns det funkior i stenpartiplanteringarna (117).

Örtartade rankväxter är snabbväxande och frodiga perenner. Humle (Humulus lupulus, bl.a. 120, 141, den gulbladiga 'Aureus' 141, 167) är en gammal nyttoväxt av vilken man fått så väl ölkrydda, fiber som mediciner. Under den tid då Finland hörde till Sverige, hade varje hus i Finland en skyldighet att odla humle och därför växer förvildad humle på många, redan för länge sedan ödelagda bosättningsområden. Humle är en tvåbyggare, och de kottformade blomningarna som används som krydda bildas endast på honplantan. De odlade humleväxterna var alltså honväxter. Ifall man i naturen hittar ett bestånd med både han- och honindivider är det troligtvis fråga om ett vilt bestånd. Också hundrovor (Bryonia) är gamla medicinalväxter. I Finland har man främst odlat den svartbäriga B. alba för medicinalt bruk. Röd hundrova (B. cretica susbp. dioica), som har vackert röda bär men som odlas mer sällan, växer bl.a. i sektion 141, 162 och 167.

Systematiska avdelningenKuva: Marika Turtiainen

En central uppgift för botaniska trädgården är att erbjuda material för studier av växternas struktur, artbestämning  och klassificering. I den systematiska avdelningen kan man studera allt detta och samtidigt beundra en del av växtrikets näst intill obegränsade mångfald.

I Kajsaniemiträdgårdens centrala del är sektionerna 101-104 reserverade för presentation av de gömfröiga växternas, det vill säga blomväxternas, klassificeringssystem och strukturella mångfald. Sektionernas växter är planterade i bänkar enligt familj. Gruppindelningen avspeglar uppfattningen om växternas klassificering under 1900-talets början. Uppfattningen om familjegränser och deras inbördes släktskapsförhållanden har senare förändrats i flera hänseenden och under de närmaste åren kommer systematiska avdelningens planteringar att förändras därefter.

De gömfröiga växterna, av vilka det finns över 250 000 arter, har traditionellt indelats i två grupper, tvåhjärtbladiga(101-103) och enhjärtbladiga (104). De senast årtiondenas forskningsrön har ändå visat att tvåhjärtbladsväxterna inte bildar en enhetlig grupp. I den traditionsenliga indelningen har vissa grupper, som redan mycket tidigt skiljts åt till egna utvecklingslinjer, placerats inom gruppen tvåhjärtbladiga växter. Till dessa grupper hör bland annat näckrosväxter (bl.a. näckrosor, Nymphaea, spegelbassängen i sektion 110), fjärilsrankor (Schisandra, 117, 131, 141, 167, 168), magnolior (Magnolia, bl.a. 139, 168, 171) och hålrotsväxter (Aristolochiaceae, bl.a. 101, 123, 168).

Förutom hålrotsväxterna räknas alla familjer i sektionerna 101-103 till de egentliga tvåhjärtbladsväxterna, vilka utgör nästan ¾ av de gömfröiga växterna. Sektionernas planteringar är grupperade så att de familjer som representerar de äldsta utvecklingslinjerna finns i sektion 101 och de som representerar de yngsta finns i sektion 103. Bland de äldre utvecklingslinjerna kan man se strukturer som hos de gömfröiga anses primitiva. Sådana är t.ex. de för många ranunkelväxter (Ranunculaceae, 101) typiska radiärsymmetriska blommorna hos vilka kronbladen, ståndarna och pistillerna är flera och åtskilda, inte hopväxta. Förutom ranunkelväxterna presenteras också berberisväxterna (Berberidaceae) och vallmoväxterna (Papaveraceae) i sektion 101. Dessa hör också till ordningen Ranunculales, vilken är systergrupp till alla andra egentliga tvåhjärtbladsväxter. Detta betyder att dessa gruppers åtskiljning från varandra är den tidigaste förgreningen i de egentliga tvåhjärtbladsväxternas evolutionsträd. Detta skedde för 90-100 miljoner år sedan, 10-20 miljoner år efter det att utvecklingslinjen för de enhjärtbladiga växterna skiljde sig.

Då man går mot utvecklingshistoriskt sett yngre familjer blir det allt vanligare med flera specialiserade strukturer. I de vegetativa delarna är bladens motsatthet en sådan egenskap (t.ex. hos nejlikväxter, Caryophyllaceae, 101, och oleanderväxter, Apocynaceae, 102). Hos blommorna är mer utvecklade egenskaper t.ex. fruktbladens hopsmältning till en pistill (t.ex. johannesörtväxter, Clusiaceae, 101), blommans spegelsymmetri (t.ex. violväxter, Violaceae, 101), kronbladens hopsmältning (t.ex. viveväxter, Primulaceae, 101) och minskandet av fruktbladens antal (t.ex. ärtväxter, Fabaceae, 102, med endast ett fruktblad). Också inom vissa stora växtfamiljer kan liknande differentiering av blomstrukturen ses. Till exempel har en del av arterna bland rosväxterna (Rosaceae, 102) otaliga åtskilda fruktblad, medan de hos andra är hopsmälta, eller också finns det endast ett fruktblad.

Hos de utvecklingshistoriskt sett yngre familjerna finns allt fler specialiserade strukturer med anknytning till pollinering och spridning av frön. Till exempel hos balsaminväxterna (Balsaminaceae, 102) och näveväxterna (Geraniaceae, 102) slungar den mogna frukten till slut iväg fröna. Bland plisterväxterna (Lamiaceae, 103) tvingar de trattlika blommorna de nektarsökande insekterna att krypa djupt ner i kronan för att nå pistillen och ståndarna, vilket underlättar att pollineringen lyckas.

Det att några stora blommor ersätts av flere små är också i flera fall ett utvecklingshistoriskt ungt drag. Detta kan ses hos selleriväxterna (Apiaceae, 102) och längst har det utvecklats hos de yngsta tvåhjärtbladsväxterna, asterväxterna (Asteraceae, 103), vars blomliknande korgar i verkligheten består av tiotals eller hundratals väldigt små blommor.

I sektion 104 finns ett urval enhjärtbladsväxter, till vilka ungefär ¼ av alla gömfröiga växtarter hör. Typiska strukturer hos dem är svärdlika blad med parallella nerver, som alltså inte är nätnerviga, samt tretaliga blommor (av både kalkblad och ståndare finns det 3+3, och av fruktblad 3 stycken). Flera av de enhjärtbladigas släktträds mest basala grenar saknas från den systematiska avdelningen p.g.a. av att arter i dessa är vattenväxter eller kräver varmt klimat (t.ex. kallaväxter, Araceae, och svaltingväxter, Alismataceae). Exempel på dessa grupper hittar man istället i växthusen. I det sydvästliga hörnet av sektion 104 finns representanter av vackert blommade enhjärtbladsgrupper (bl.a. svärdliljeväxter, Iridaceae, och liljeväxter, Liliaceae). Till dessa hör också den mest artrika växtfamiljen orkidéerna (Orchidaceae), även om dess representation i sektion 104, p.g.a. vårt kalla klimat, är rätt skral. Från samma utvecklingslinje som svärdliljeväxterna och orkidéerna har de bekanta lökarna (Allium) i familjen backlöksväxter (Alliaceae) samt deras systergrupp sparrisväxter (Asparagaceae) åtskiljts.

Största delen av sektion 104 är reserverad för representanter av gräslika växter (ordning Poales) från familjerna gräs, halvgräs och tågväxter (Poaceae, Cyperaceae och Juncaceae). Som vindpollinerade kanske de inte ståtar med sina blommor, även om många storväxta arter är väldigt ståtliga. Gräsen är oerhört viktiga för människan eftersom de flesta av våra viktigaste näringsväxter, t.ex. ris, vete, majs och korn, hör till dem.

Stenpartiet

Litet är vackert. Stenpartier ger detta tröstande uttryck upprättelse. Miniatyrträdgårdar bestående av bergsväxter började byggas i Europa för ungefär 200 år sedan. Till en början fick man växterna från alperna, senare också från Himalaya, Anderna, Atlasbergen och från Klippiga bergen. Finlands första stenpartiplantering grundades år 1884 i Kajsaniemi ungefär på dess nuvarande plats. Ett stenparti kräver mycket omskötsel, men på en liten gård är det det bästa sättet att njuta av växtrikets artrikedom.

Typiska arter för ett stenparti är alpina och subalpina växter (d.v.s. de som växer ovan bergens trädgräns samt mellan den och skogsgränsen) samt marktäckande eller mattlika fleråriga växter. Nuförtiden används ofta också växter från stäpper, bergssluttningar och åsskogar, ett- och tvååriga växter samt också vissa väldigt lågväxta vedartade växter. Arternas naturliga växtplatser varierar från torra och soliga till skuggiga och fuktiga. Stenpartiväxter lider ändå av för blöt jordmån. Flera arters naturliga växtplats är tunn och näringsfattig, men vissa kräver ett mer mylligt och näringsrikt underlag. En del av arterna tycker om kalk, andra om sur mark. De flesta av stenpartiväxterna tål kallt vinterväder väldigt bra. Kajsaniemis stenparti (sektion 117) är biogeografiskt indelat så att de europeiska, asiatiska och nordamerikanska växterna i huvudsak finns i egna avdelningar. Största delen av sektionen är öppen och varm syd- eller västsluttning. På det avskiljda lilla området vid basen av den nordliga ändans stentrappa odlas arter som trivs på mer skuggiga platser.

På sin varma plats vaknar stenpartiväxterna tidigt till vårens ankomst. Inom backsippsläktet (Pulsatilla) är arterna vackra och storblommiga. De har sirliga blad och är speciellt som unga silveraktigt gråhåriga. Efter blomningen pryds de av luftiga silversilkiga fruktställningar. Blommorna hos P. armena från Mindre Asien, är nickande och rödvioletta. På sitt ursprungsområde i bergen kan den växa på en höjd av 4 200 meter. Alpsippan (P. alpina), som växer på bergsängarna i Mellaneuropa, har en upprätt vit blomma.

Den vitblommiga fjälltraven (Arabis alpina) växer vild i norra Finland på bl.a. klippbranters sipperytor, i upprinnelser samt på bäckkanter, huvudsakligen i fjällområdet. Den har spritt sig till stora områden i Eurasien och dels till östra Nordamerika. Fagertrav (A. caucasica, 101), en mer storblommig, hårigare och mer tuvväxande art som förekommer från Atlasbergen till Främre Asien, anses ofta vara en underart av fjälltrav och är vanligare i trädgårdar. I stenpartisektionen växer den europeiska bergsarten glanstrav (A. soyeri).

I sektionens norra del, nära stentrappan, växer den ungerska blåsippans (Hepatica transsilvanica) sort 'Alba', vilken påminner om blåsippa (Hepatica nobilis; 146, 167), samt en korsning av dessa två arter, stor blåsippa (H. × media). Den ungerska blåsippans bladskivor är glest tandade medan de hos blåsippan är helbräddade. Släktets arter växer för det mesta i friska, näringsrika skogar, men ungersk blåsippa klarar sig också på torrare platser. Tidiga blommare är också hasselörterna (Asarum) vars små rödbruna trattlika blommor förblir så gott som obemärkta under de mörka, glänsande gröna bladen. Till släktet hör runtom världen ca 75 arter som växer i friska, skuggiga skogsbotten. I trädgårdar används de ändå som marktäcksväxter på skuggiga platser. I stenpartiet växer den europeiska hasselörten (A. europaeum), som också i Finland förekommer vild på ett ställe, samt kanadensisk hasselört (A. canadense) som härstammar från östra Nordamerika.

Blodört (Sanguinaria canadensis) växer hemma i östra Nordamerika i friska skogar och på skuggiga bergssluttningar. Ibland växer den också på ängar eller dyner, vilket förklarar varför den trivs på det öppna stenpartiet. Den hör till vallmoväxterna (familj Papaveraceae), även om dess lysande vita blommor mer påminner om sipporna (Anemone) som hör till ranunkelväxterna (familj Ranunculaceae). Från samma område härstammar det purpurrödblommiga purpurtrebladet (Trillium erectum). Till släktet hör ungefär 40 nordamerikanska och östasiatiska arter vilka gärna växer i ljusa skogar och buskmarker.

Den vårliga blomprakten fullbordas av kuddaubrietia (Aubrieta columnae) och sorter av aubrietia (A.× cultorum) och mossflox (Phlox subulata) samt vinteriberisens (Iberis sempervirens) sort 'Shcneeflocke'. Senare på våren blommar också smörbollarna (Trollius), svavelpion (Paeonia mlokosewitschii) och den långa vägar anilinrött lysande europeiska Dianthus glacialis. I början av sommaren blommar bl.a. de europeiska arterna bergvänderot (Valeriana montana), engelsk bergvallmo (Meconopsis cambrica) och fjällnejlika (Viscaria alpina; naturenlig också i Finland).

Fetbladsväxterna (familj Crassulaceae) klarar bäst av stenpartiets torrhet och många av familjens släkten odlas i Finland. Familjens arter blommar nästan hela sommaren. Kantig fetknopp (Sedum sexangulare) och den tvååriga bleka fetknoppen (S. hispanicum) härstammar från Europa medan resten av sektionens fetknoppar alla kommer från Asien. Sibiriskt fetblad (S. hybridum) växer söder om Taigan, på stäppernas sten- och gruspartier. Lydisk fetknopp (S. lydium) kommer från Turkiets subalpina fuktiga områden, kaukasiskt fetblad (S. spurium) från Kaukasiens och Irans subalpina ängar. Manchuriskt fetblad (S. kamtschaticum var. middendorfianum) växer vild i östra Sibirien och Mantchuriet från havsnivå till alpina sluttningar. Fetknoppssläktet indelas nuförtiden ofta vidare i de egentliga fetknopparna (Sedum sensu stricto) och fetbladen (Phedimus).

Kärleksörternas (Hylotelephium) skott vissnar till vintern. Mongoliskt fetblad (Sedum ewersii, tidigare H. ewersii) kommer från ett område som sträcker sig från centrala Asien till Himalaya, Mongoliet och Kina, var den växer i alpina steniga sluttningars klippsprickor ända upp till 4000 meters höjd. Alpernas och Pyrenéernas circelfetblad (S. anacampseros, tidigare H. anacampseros) är bergsängarnas och moränfältens kalkundvikare. Den populära odlingssorten höstkärleksört (H. 'Herbstfreude') blommar först sent på hösten.

Taklökssläktena Jovibarba och Sempervivum bildar med sina nästan bollika bladrosetter mångåriga mattor. Rosetterna är monokarpiska vilket betyder att de dör då de blommat en gång. Tillväxten fortsätter m.h.a. sidorosetter som utvecklas från utlöpare. I Jovibarba-arternas klockformade blommor finns sex eller sju kronblad med cilierade kanter medan Sempervivum-arternas stjärnformade blommor har minst åtta helbräddade kronblad. Skillnaderna är små och alla arter förs ofta till släktet Sempervivum. Till Jovibarba hör sex europeiska arter, av vilka hammarbytaklök (J. globifera) och taggtaklök (J. heuffelii) växer här. Taggtaklöken har inga utlöpare och sidorosetterna bildas av groddknoppar i de gamla rosetternas bladveck. Till Sempervivum hör ca 50 europeiska och västasiatiska bergsarter, vilka vanligtvis växer på en höjd av 1000 – 2 700 meter. Det finns över 300 trädgårdssorter, vilket berättar något om släktets popularitet. Arterna korsar sig både i naturen och i trädgårdar, och största delen av de odlade växterna har också korsningsbakgrund. I stenpartiets sluttning växer taklök (S. tectorum), bergtaklök (S. montanum) och spindelvävstaklök (S. arachnoideum).

Till rosenrotssläktet (Rhodiola) hör ca 50 arter från norra hemisfärens soliga klippområden. De har en saftig, fjällbladig rotstock. Skotten vissnar till vintern. Den bredbladiga, gulblommiga rosenroten (R. rosea) växer ursprungligt i Eurasien och Nordamerika, men också i norra delen av Lappland på fuktiga bäck- och flodrenar, snölegor och i klippsprickor. I Fennoskandien växer den från havsnivå upp till en höjd på 2 300 meter. Smalbladig rosenrot (R. kirilowii) kommer från Himalayas och Kinas skogsbryn och grässluttningar var den växer på 2 000 – 5 600 meters höjd. Dess blommor är vanligtvis gula, ibland tegelröda (var. rubra).

Mitt på sommaren blommar förutom fetbladsväxterna, t.ex. de östasiatiska segerlökarna och farrerlökarna (Allium ochotense och A. cyatophorum var. farreri) samt blåblommiga veronikor (Veronica). Japansk veronika (V. schmidtiana) och V. forrestii är hemma från östra Asien. Klippveronika (V. fruticans) är ursprunglig i Finland och växer på kalkpåverkade grus- och stensluttningar i storfjällen i Enontekiö. Den är en arktisk-alpin art och växer förutom i Fennoskandien också på Färöarna samt i Island, Grönland och i Europas bergstrakter, i Alperna på en höjd av 3 100 meter. Den mest imponerande är den eurasiska praktveronikans (V. austriaca subsp. teucrium) sort 'Royal Blue'. Backnejlikans (Dianthus deltoides) sort 'Leuchtfunk'’s blommor är flammande röda.

I slutet av sommaren blommar de blå gentianorna (Gentiana) och anilinröda trifterna (Armeria). Förutom svärdkrisslans (Inula ensifolia) och nejlikors, t.ex. chartreusenejlikans (Dianthus carthusianorum) samt brittsommarasterns (Aster amellus) blommor, kan besökaren beundra de otaliga dagfjärilarna som besöker dem.

Storblommigt nattljus (Oenothera missouriensis), trädgårdsbrunört (Prunella × webbiana), gul nunneört (Pseudofumaria lutea) och den högväxta parksliden (Fallopia japonica) hör till stenpartiets senare blommare.

Vattenmotiven och dess växter

En livlig bäck eller speglande damm kröner en trädgårdsupplevelse. I Kajsaniemi finns inget strömmande vatten, även om en springbrunn porlar i en av Finlands äldsta betongstrukturer, i bassängen framför huvudväxthuset. Och i bassängerna lever också vissa intressanta växter!

Ifrån spegelbassängens (110) vatten höjer sig svärdslilja (Iris pseudacorus) samt bred- och smalkaveldun (Typha latifolia, T. angustifolia) vilka också förekommer i Finlands natur. Vattnets yta dekoreras av trädgårdsnäckrosornas (Nymphaea Cultorum-gruppens sorter) stora röda och vita blommor. I den lilla naturdammen och runt omkring den (109) finns vatten- och strandväxter, av vilka en del också förekommer i Finland på frodiga stränder. Vid utkanten av dammen, i den fuktiga jordmånen, växer bl.a. den väldoftande älgörten (Filipendula ulmaria), fackelblomster (Lythrum salicaria) med sina flamröda blomklasar samt den gulblommiga strandlysingen (Lysimachia vulgaris). I närheten av vatten trivs också pestskråp (Petasites hybridus) som hos oss är av odlingsursprung. Pestskråp har väldigt vackra blad, och har spridit sig runt vresalmen (Ulmus laevis) som växer i dammens hjärta. Vid vattengränsen växer den storbladiga hästsyran (Rumex aquaticus) och i det låga vattnet växer bredkaveldun samt hög vass (Phragmites australis) som prasslar roligt i vinden. Den troligtvis mest speciella fuktmarksväxten är den nordamerikanska gula skunkkallan (Lysichiton americanus) som växer i dammens övre kant. I maj kan man beundra dess blomkolv med sitt ståtliga, t.o.m. 30 cm långa, starkt gula hölsterblad och senare på sommaren dess närmare en meter långa mörkgröna blad.

Ömtåliga växter och rariteter i Kajsaniemi

För att kunna betjäna alla sina kunder måste Botaniska trädgården ha en möjligast mångsidig växtsamling. Å andra sidan är berikandet av Finlands trädgårdstradition med nya växter en av trädgårdens uppgifter. Därför odlar man otaliga arter i Kajsaniemi, vilka man inte vanligtvis påträffar i stadsparker och privata trädgårdar. Bland dem finns också arter som egentligen är alltför känsliga för det finska klimatet, men vilkas överlevnad främjas genom att välja växtplatsen noggrant och i vissa fall genom att skydda dem på vintern. Specialbehandlingen till trots, växer sig dessa sällsyntheter inte speciellt ståtliga. Bland dem finns ändå troligtvis sådana som efter några decennier, då klimatet blivit varmare än nu, kommer att klara sig iallafall i södra Finlands trädgårdar.

Nära växthusbyggnaden planteras speciellt vedartade växter som inte tål tjäle. Värmeläckaget från byggnaderna och värmerör på vissa ställen nära väggarna skyddar växterna från den djupt frysta markens mekaniska påfrestning. I den innergårdsaktiga sektionen 169 har sumpcypressen (Taxodium distichum), som härstammar från sydöstra Nordamerikas varmtempererade områden, klarat sig överraskande bra redan från år 1998. Sedan år 2004 har den haft sällskap av solfjäderstall (Sciadopitys verticillata, också 140), den enda arten i sitt släkte, vars naturliga utbredningsområde utgörs av endast två små områden i Japan. På basen av fossilfynd har man kommit fram till att den under tertiärperioden ändå varit allmän också i Europa. I sektionen planterades hösten 2006 kinesisk sekvoja (Metasequoia glyptostroboides), som likt sumpcypress fäller sina barr till vintern. Före år 1945 var kinesisk sekvoja endast känd från tempelträdgårdar. Den prövas nu också i skuggan i sektion 167, precis som sin amerikanska släkting, världens mest massiva trädslag mammutträd (Sequoiadendron giganteum). Individer av denna reliktart, som hittas i Kalifornien på Sierra Nevadas västra sluttningar, kan bli 3000 år gamla, över hundra meter höga och mäta 12 meter i diameter.

I sektion 169:s Asienavdelning finns också en annorlunda nakenfröig växt, ginkgo eller jungfruhårsträd (Ginkgo biloba). Den är inget barrträd, utan sin egna ordnings enda forntidslämning. För att växa till sig kräver arten medeleuropeiskt tempererat klimat, men även i Kajsaniemi har den, förutom i specialavdelningen, också klarat sig i sektion 114 redan i ett par decennier.

Magnoliorna (Magnolia, 123, 127, 139, 146, 148, 168, 171) med sina stora, väldoftande blommor, hör till de mer primitiva gömfröiga. Fossilfynd av dem har daterats till över 100 miljoner år gamla. Magnoliorna räknas inte heller längre till de egentliga tvåhjärtbladsväxterna, utan de antas var ättlingar till växter som avskiljde sig till en egen evolutionslinje redan innan de tvåhjärtbladiga utvecklades. En del av magnoliorna kräver ett varmt klimat och också de mest hållbara klarar sig endast med möda i Finland. Den mest sega härstammar från fjärran östern och kan bli till och med 2-3 m hög. Växten i fråga kallas buskmagnolia (M. sieboldii, 123). För tillfället letar man också efter andra arter och sorter som skulle klara sig i Finland. Detta görs inom ett projekt som botaniska trädgården också deltar i och år 2005 planterades 25 magnoliaplantor.

Också känsliga lövträd och -buskar vilka hör till de egentliga tvåhjärtbladiga växterna, odlas vid växthusets väggar, men vissa har även planterats på andra ställen i trädgården. Fikon (Ficus carica, 168) odlas i medelhavsområdet för sina smakliga frukter, och äkta kastanj (Castanea sativa, 169, 171) för sina kardborrsliknande nötters skull. Den eurasiska perukbusken (Cotinus coggygria, 168) har som namnet antyder fluffiga rökgrå fruktställningar, medan de hos 'Royal Purple' -sorten (168) är violettröda, liksom också dess blad. Eldtorn (Pyracantha coccinea, 168) är en tätväxt buske, som väcker uppmärksamhet med sina rödorangea rönnbärsliknande frukter. I sina hemtrakter i Sydeuropa och Mellanöstern kan den bli upp till fem meter hög. Den evigt gröna buxbomen (Buxus sempervirens, 168) är hos oss en tvinande vekling, men redan i Mellaneuropa är den ett favoritbarn bland dem som gillar att formklippa buskar. Den i mellaneuropeiska och brittiska barockträdgårdar centrala järneken (Ilex aquifolium), som klarar också sträng klippning, har sina evigt gröna släktingar I. mucronata, I. geniculata och I. serrata samt den korsfödda I. ´ meservae i sektion 171. I sektion 131 kan man träffa på sommarjärnek (I. verticillata) som fäller sina blad till vintern. De östasiatiska och nordamerikanska katalporna (Catalpa, 129, 168) är små träd med stora men tunna blad, vars stora klockformade blommor finns i de upprätta blomställningarna. Frukterna är långa och smärta och bönlika även om de strukturellt är kapslar, inte baljor. Den sydeuropeiska gulblommiga blåsärten (Colutea arborescens, 168), det nordkinesiska kinesträdet (Koelreuteria paniculata, 169) och den vitblommiga amerikanska pimpernöten (Staphylea trifolia, 127) har alla olika slags blåsaktiga frukter, även om de inte är besläktade med varandra.

Bland sumakerna (Rhus) fins träd, buskar och rankväxter. Den östasiatiska R. chinensis (169) är ett bredväxt träd, den nordamerikanska rönnsumaken (R. hirta, en flikbladig sort 'Dissecta', 114) kan växa till en stor buske eller ett litet träd. Dess unga grenar och bladskaft är försedda med långa bruna hår. Också de rödaktiga nötterna, som bildas tätt och upprätt i blomställningen, är håriga. Om man rör den närbesläktade giftsumaken (Toxicodendron rydbergii, 123, 172) kan man få hudsymptom som påminner om brännskador.

Amerikansk trollhassel (Hamamelis virginiana, 168) och stor häxal (Fothergilla major, 134), vilka båda kommer från östra USA, blommar på bart skaft. Trollhasseln spricker oftast i blom under vårvinterns blidväder, under den rekordmilda vintern 2006-07 blommade den redan i december. De doftande blommorna som påminner om trassliga bandtofsar har fyra gula smala kronblad. På våren ser häxalens täta ax, med sina gräddgula ståndare, ut som små flaskborstar.

Redan i södra Sverige bildar boken (Fagus sylvatica; 129, 130) skogsdungar, var undervegetationen p.g.a. trädens skugga är väldigt sparsam. Hos oss blir den inte vidare stor men klarar ändå av södra Finlands vintrar rätt skapligt. Också amerikansk bok (F. grandifolia; 129, 130) har prövats i sektion 129, men den klarar sig hjälpligt endast i den mest skyddade sektionen 169.

De i Finland vilda eller som näringsväxter odlade ärtväxterna (familj Fabaceae) är örtartade, men i andra delar av världen finns otaliga busk- och trädformade arter. Kentuckykaffe (Gymnocladus dioica, 116) blir på sitt ursprungsområde i centrala USA som bäst 30 meter hög. Arten är tvåbyggare, vilket betyder att hon- och hanblommorna bildas på skilda individer. Trädets frön användes förr som substitut för kaffe, till vilket det engelskspråkiga namnet också hänvisar (Kentucky coffee tree). På korstörnens (Gleditsia, 116) grenar och stam finns stadiga taggar vilka ofta är tregrenade och som äldre långa törnar. Släktets arter är lite för känsliga för finska förhållanden, men det lönar sig ändå att pröva den nordamerikanska G. triacanthos samt G. japonica som härstammar från fjärran östern.

Buddlejorna (Buddleja, 151, 167) blommar i slutet av sommaren och på hösten. De kryddigt doftande blommorna får mycket besök av fjärilar. Buddlejorna är egentligen busklika men i finska förhållanden förfryser ofta skotten helt och hållet på vintern och växer på nytt varje sommar.

De östasiatiska kinesisk parkaralia och amuraralia (Aralia chinensis, A. continentalis, 127), stickaralia-arten Eleutherococcus sessiliflorus (148) och jättearalia (Kalopanax septemlobus, 169) är väldigt taggiga växter. De har dekorativa blad och svarta bär.

Vit mullbär (Morus alba, 127) odlas i sina hemtrakter i Kina som föda för silkesfjärilens larver. En annan kinesisk art, gudaträdet (Ailanthus altissima, 169), är ett populärt park- och alléträd i Sydeuropa. Honindividen har rikligt av dekorativa vingkantade frukter, och i tempererade zoner sprider sig arten lätt från odlingar till naturen. I Finland klarar den dock vintern med nöd och näppe. Det vackra näsduksträdet (Davidia involucrata, 169), som i sin blomställning har två stora vita stödblad, ”näsdukar”, är ännu känsligare och klarar sig ofta inte över vintern. Exempel på kinesiska buskar i Kajsaniemi, vilka mer sällan odlas i Finland, är den taggiga Prinsepia sinensis (105, 151) med sina röda syrliga frukter, samt fyrtalsros (Rosa sericea, 121) som pryds av enkla vita blommor och grymma röda taggar. En fläkt från Asien hämtar också bambun (Sasa kurilensis, Sinarundinaria nitida, Pleioblastus humilis, 168) som frasar roligt i vinden.

Man kan t.o.m. hitta växter så långt ifrån som från Sydamerikas spets, Eldlandet, som klarar sig i Finland. I Kajsaniemi är dylika specialiteter sydbok (Nothofagus antarctica, 169) och buxbomsberberis (Berberis buxifolia, 144, 169).

De mest känsliga och exotiska rankväxterna växer på växthusets varma sydvägg (168–170). Blåregn (Wisteria sinensis) som blommar på bar kvist i början av juni, kommer från Kina, var den kan bli t.o.m. 10 meter hög. Arten hör till den tempererade zonens allra vackraste lianer, men klarar sig i Kajsaniemi endast tätt intill det tropiska växthusets varma glasvägg. Europeisk trädslinga (Periploca graeca) härstammar från östra medelhavsområdet och odlas främst p.g.a. sina vackra blad. De ganska små, stjärnformade, vämjeligt luktande blommorna är brunröda och baljkapslarna 10-12 cm långa. Frönas långa, ljusa, silkesskinande hårtofs har gett växten sitt engelska namn (silk vine). Fembladig akebia (Akebia quinata) växer inom det tempererade området i östra Asien var den är evigt grön. Hos oss fäller den ändå sina vackra femdelade blad till vintern. De enbyggande blommorna är violettbruna och vaniljdoftande.

Den europeiska murgrönan (Hedera helix, 129, 167) växer vild närmast oss på de estniska öarna samt i sydliga Sverige och Norge. I Finland är den en populär inomhusväxt men klarar sig också utomhus över vintern under lämpliga förhållanden. I Kajsaniemi växer murgrönan tillsvidare som marktäckare, men med sina klätterrötter kan den växa upp längs väggar eller trädstammar. Berggurka (Thladiantha dubia, 114) är en hos oss sällsynt tvåbyggande  rankväxt, även om den i Kajsaniemi verkar klara sig bra. Den har stora, vackert hjärtformade blad och gula blommor. Den hos oss allmänt odlade klätterhortensian (Hydrangea anomala subsp. petiolaris) påminner mycket om skenhortensian (Schizophragma hydrangeoides) som har klarat sig under snön i sektion 171 ända sedan 2001 och till och med blommat. Fiberpalmlilja (Yucca filamentosa, 168, 173), trädpalmlilja (Y. glauca, 170) och fikonopuntia (Opuntia ficus-indica, 170) hör till Kajsaniemis mest exotiska utomhusväxter. Dessa släkters arter är helt vanliga rumsväxter men få växtintresserade vet att man kan odla en del arter utomhus i södra Finland. Kungsbräken (Osmunda regalis, 171), som spritt sig på stora områden inom världens tempererade zoner, är också mer bekant som inomhusväxt, men vid växthusets vägg har den klarat sig också utomhus. Stäppliljorna (Eremurus) är p.g.a. sina ståtliga, till och med tre meter långa blomstjälkar, värda ett försök på en varm plats i sandig jordmån, även om de är köldkänsliga. I Kajsaniemi har arterna E. robustus (jättestäpplilja, 168) och E. altaicus (169) vuxit i några år.

Objudna men välkomna växt- och svampgäster

Då man värnar om botaniska trädgårdens samlingsväxter måste man samtidigt naturligtvis bekämpa snyltgästerna d.v.s. de så kallade ogräsen, vilka anländer av sig själv och snabbt erövrar plats. Bland de objudna gästerna finns ändå också välkomna invånare. En del är harmlösa eller t.o.m. nyttiga, andra endast lindrigt till förtret och berikar helheten istället för att vara direkt skadliga. Svampar som parasiterar på växterna kan ändå vara problematiska. Man försöker minska skadorna de orsakar genom att stärka samlingsväxternas motståndskraft med hjälp av möjligast god skötsel.

Under årtiondenas gång har flera forskare samlat uppgifter om mossor som hittats inom botaniska trädgårdens område. I verket Jalas, J. (red.), 1983: Helsingin yliopiston kasvitieteellinen puutarha 1833‑1983 räknas 59 bladmossor och fyra levermossor upp. De flesta arter har observerats i medlet av 1800-talet och en del har senare försvunnit. Också i växthusen har det funnits ett eget artbestånd av mossor, men det har utarmats till nästan obefintlighet i.o.m. teknisk modernisering av växthuset och gallring av den övertäta växtsamlingen.

Också om Kajsaniemis svampar har det samlats information ända sedan grundandet av trädgården. Av så kallade storsvampar, vilka är lättare att observera, hade man framtill år 1982 registrerat 82 arter inom trädgårdens område samt 22 arter av tickor som lever på träden. En liten del av artbeståndet har hittats endast i växthusen. Närmast på blomväxternas skott kan man hitta rostsvampar som parasiterar på sin värdväxt. Under årtiondenas gång har ungefär 50 arter observerats men nya arter för området hittas fortfarande. Också andra parasitsvampar på växter, t.ex. mjöldaggssvampar, förekommer i trädgården, men över dem finns inga täckande artförteckningar. Slemsvamparna, vilka lever på murknande växtavfall, är ofta svåra att hitta. Också sådana har observerats i trädgården och ett tjugotal arter har hittats.

Lavar, det vill säga speciella organismer bestående av samlevande, alltså symbionta svampar och alger, har noggrannare observerats i Kajsaniemi sedan 1930-talet med några decenniers mellanrum. De första enskilda anteckningarna är ändå från medlet av 1800-talet. På grund av luftföroreningar minskade lavartbeståndet drastiskt i mitten av 1900-talet. Den för stadscentra tidigare typiska ödeläggningen av lavar omfattade i Helsingfors i början av 1970-talet även Kajsaniemi och endast några föroreningståliga arter klarade sig i trädgården. Under de senaste årtiondena har lavbeståndet återhämtat sig glädjande, vilket bevisar att luftskyddsaktionerna har verkat positivt.

En oas också för djuren

En grön ö mitt i stenöknen, tusentals växtarter vilka erbjuder varierande näring, blomning som varar växtsäsongen igenom, de gamla trädens täta grenverk samt husdjursförbud – inte så konstigt att också många olika djur trivs bland Kajsaniemis växter!

Däggdjur

Långörade skuttare är någonting de flesta besökare i Kajsaniemi lyckas se. Men titta noggrant! Endast de storväxta, på gräsmattan och i gångarna ofta till och med lättjigt och långsamt hoppande, är de för helsingforsborna sedan 1920-talet bekanta fälthararna (Lepus europaeus). De mer skygga, kvicka, klart mindre och mer kortbenta smitarna är kaniner (Oryctolagus cuniculus), som under 2000-talet snabbt har erövrat Helsingfors. Fältharen spred sig sakta men säkert till Finland från sydöst för ungefär hundra år sedan. Helsingfors kaninbestånd härstammar däremot från keldjur som stadsborna släppt fria. Kaninernas utomordentliga förökningsförmåga tillsammans med de allt mildare vintrarna har tydligen gjort denna från början sydvästeuropeiska art bestående i Finland. För trädgårdsskötseln är kaninerna många gånger till mer förtret än fälthararna. Förutom att de gnagar på unga grenar och också på äldre träds bark, gräver kaninen i jorden både då den letar efter mat och då den bygger bo.

Som en följd av hardjurens ökning kan också de små rovdjurens frammarsch observeras. Räven (Vulpes vulpes), som redan tidigare har urbaniserats i Europas tätt bebodda områden, har redan hittat till Kajsaniemi flera somrar. En gång har också ett bo misstänkts. På sommaren 2006 observerades där också en grävling (Meles meles), som dock troligtvis snarare kalasade på frukter som fallit till marken samt på fågelägg och -ungar än på hardjur. Däremot har hermelinen (Mustela erminea) setts fånga kaninungar i Kajsaniemi.

De mest synliga däggdjuren i Kajsaniemi är ekorrarna (Sciurus vulgaris). Europeiska turister, speciellt britter, beundrar dem, då den amerikanska grå ekorren (Sciurus carolinensis) som spritt sig med hjälp av människan, till stor del trängt undan sin europeiska släkting där. I Finland har grå ekorre dock inte påträffats. Dagsbesökaren råkar mer sällan på skymningsdjuret igelkotten (Erinaceus europaeus), vilken likt ekorren är hemmastadd i Kajsaniemi.

Som överallt i Helsingfors, så också i Kajsaniemi, lever husmusen (Mus musculus) och brunråttan (Rattus norvegicus) vid sidan om dessa, även om de nog bekämpas flitigt. Också andra små gnagare, t.ex. sorkar, samt insektätare så som näbbmöss, kan påträffas på området. Till och med en älg (Alces alces) har en gång gått vilse till Kajsaniemi!

Fåglar

Parken i Kajsaniemi och framförallt Kajsaniemis trädgård är en lockande oas mitt i stenöknen för flyttande småfåglar, då där finns lämpliga skyddade platser att vila och mångsidiga måltidsmöjligheter.

Speciellt längs hösten utnyttjar sångare (Sylvia), rödstjärtar (Phoenicurus), rödhakar (Erithacus rubecula), flugsnappare (Ficedula, Muscicapa) och andra insektätare vid olika tider mognande bär för energibehovet på flyttningsfärden. Nötkråkorna (Nucifraga caryocatactes) stannar då och då upp från sina vandringar för att äta de främmande tallarternas, speciellt sibiriska tallens (Pinus cembra subsp. sibirica), stora frön. I trädgården vilar sporadiskt också hackspettar (Dendrocopos, Picoides), ugglor (Strix, Glaucidium, Asio, Aegolius, Surnia), morkullor (Scolopax rusticola) och andra skogsfåglar. Vår största uggleart berguven (Bubo bubo) visar sig nuförtiden regelbundet i området.

Varje höst påträffar man också rariteter i trädgården. Finlands första svartstrupiga järnsparv (Prunella atrogularis), som observerades i Kajsaniemi den 19.10.1987, samlade snabbt tiotals raritetintresserade bongare till platsen. Andra specialiteter har, förutom taigasångaren (Phylloscopus inornatus) som ses så när som varje höst, varit bl.a. bergstaigasångare (P. humei), den västerländska bergsångaren (P. bonelli) och videsångaren (P. schwarzi). På hösten 2005 samlade den nästan tama dubbelbeckasinen (Gallinago media), som stannade i trädgården länge, mycket beundrande publik.

Andra djurgrupper

Kajsaniemis mångsidiga växtartbestånd erbjuder lättsamma förhållanden för växtutnyttjande insekter, även om skadliga massförekomster tidvis bekämpas. Speciellt den öppna centrala delens blomprakt, som fortgår från våren långt in på hösten, lockar nektar- och pollenätande insekter, så som fjärilar, humlor, bin och blomflugor.

En förteckning på de fjärilsarter som t.o.m. 1982 observerats i trädgården har publicerats i verket Jalas, J. (red.), 1983: Helsingin yliopiston kasvitieteellinen puutarha 1833‑1983. I samma verk presenteras också molluskbeståndet (sniglar och snäckor). En noggrannare beskrivning på artbeståndet av ryggradslösa djur skulle ändå kräva en skild guide och hoppeligen kommer en dylik i framtiden att kunna produceras m.h.a. forskare och entusiaster inom området.

 

Ansvarig person: 
Pertti Pehkonen
28.3.2014