Botaniska museets historia

Botanik i Kajsaniemi i 177 år

Åbo brann 4-5 september 1827, varvid en stor del av universitetet inklusive de betydande naturvetenskapliga samlingarna förstördes. Sampel av cirka 10 000 växtarter omnämns existera i Åbo akademis herbarier 1811. Branden försnabbade tsar Nikolaj 1 planer på att fl ytta universitetet till Helsingfors, som hade blivit Finlands huvudstad 1812. Följaktligen hade en plats för den nya botaniska trädgården redan utsetts i norra delen av Helsingfors i Kajsaniemi bara fyra månader efter branden.

Det första århundradet

Professorn i ekonomikunskap och naturhistoria, Carl Reinhold Sahlberg (*1779 †1860) fl yttade med trädgården till Helsingfors. Hans tjänst ändrades till professuren i zoologi och botanik. Sahlberg började energiskt grunda en ny trädgård och nya växtsamlingar. De första växterna hämtades till trädgården från Akademins botaniska trädgård i Åbo. Överträdgårdsmästaren för botaniska trädgården i S:t Petersburg, Franz Faldermann, designade bottenplanen för trädgården i Kajsaniemi. Han skisserade även ritningarna för växthusbyggnaden. Även rikligt med växter skänktes till den nya trädgården från S:t Petersburg. Växthuset av trä blev klart 1832 Botanik i Kajsaniemi i 177 år och öppnades för allmänheten redan följande år. Huvudbyggnaden av trä, på backen mitt i området, blev klar 1831. Huvudbyggnaden, som närmast var tänkt som bostadshus för trädgårdsmästarna, rymde förutom bostäder även arbetsrum för förmannen, herbarium, bibliotek och föreläsningssal. Via specialarrangemang fi ck även Sahlberg en bostad åt sig själv i byggnaden.

Som en grund för det nya herbariet köptes genast 1828 Sahlbergs privatsamling (4336 arter, 5132 prov), som hade klarat sig från Åbo brand. Strax efter det införskaffades fl era andra samlingar, bland annat Erik Acharius vetenskapligt väldigt värdefulla lavsamling från Sverige.

När Sahlberg gick i pension 1842 utvidgades huvudbyggnaden genom att höja delar av den till en tvåvåningsbyggnad, så att den nya professorn Johan Magnus af Tengström (1842-1847; *1793 †1856) fi ck en tjänstebostad i huset. Under professor Alexander von Nordmanns tid (1849-1852; *1803 †1856) skänktes ett herbarium som omfattade 23 000 arter till museet. Herbariet tillhörde fi nländaren Christian von Stewen som hade verkat i Krim.

Professuren delades 1852 i professurerna i botanik och zoologi. Den förste professorn i botanik, William Nylander (1857-1863; *1822 †1899), var framförallt lavforskare. Han trivdes bara fem år som professor och fl yttade sedan för resten av sitt liv till Paris. Han testamenterade sin stora lavsamling (50 000 sampel) till Helsingfors mot en pension. Följande botanikprofessor, Sextus Otto Lindberg (1865- 1889;*1835 †1889), var för sin del mossforskare. Hans samling bestående av 47 000 sampel och ett omfattande bibliotek över mossor utgör några av Botaniska museets grundpelare.

Lindberg utvecklade trädgården och utnyttjade den i sin undervisning mer än sina företrädare. Växthusbyggnaden av trä hade förfallit och under Lindbergs tid började man bygga en ny palmsal av järn. Byggnaden blev klar 1889, fl yglarna 1896. Botaniken ökade i omfattning, vilket ledde till utrymmesbrist i huvudbyggnaden. 1890 påbörjades planeringen av en ny byggnad. Byggnadsprojektet förverkligades under professor Fredrik Elfvings tid (1892-1926; *1854 †1942). Liksom Lindberg utnyttjade Elfving trädgården i undervisningen och utvecklade trädgården. Som forskare var han växtfysiolog och startade den laboratoriebetonade botaniken vid universitetet. Taxonomisk forskning och ökning av samlingarna fortsatte dock, ty 1879-1903 verkade fi bbleforskaren Johan Petter Norrlin (*1842 †1917) och växtgeografen Alfred Oswald Kihlman (Kairamo;*1858 †1938) som institutionens första personliga extra professorer i botanik. 1908 erhöll Botaniska museet sin första kustostjänst. Fanerogamtaxonomen Harald Lindberg (1910-1938; *1871 †1963) var den förste som utnämndes till kustos.

Botaniska trädgården och den gamla botaniska institutionsbyggnaden fotograferad från Långa bron.

En ny institutionsbyggnad

Den nya institutionsbyggnaden blev klar på den gamla huvudbyggnadens plats 1903. Ett bostadshus i två våningar som fortfarande fi nns kvar byggdes i områdets bortre del av stockarna från den gamla huvudbyggnaden. Universitets arkitekt Gustaf Nyström planerade institutionsbyggnaden (en bild av ritningen fi nns i årsberättelsen från 2003). Byggnaden var överdimensionerad med tanke på det dåtida botaniska behovet – det ser ut som om man förberedde sig på att behovet av utrymmen skulle komma att öka. Förutom undervisnings-, biblioteks-, service- och samlingsutrymmen fanns även utrymme för bostäder för professorn i botanik, vaktmästare och eldare i byggnaden.

Botaniska museets byggnad fyllde hundra år 2003. Den vidstående bilden visar byggnadens ursprungliga fasadteckning utarbetad av arkitekten Gustaf Nyström 1900. Vindens byggnad förlorade de två yttersta av tre dekorationstorn vid det södra takfallet.

Utrymmena räckte ännu till under professor Kaarlo Linkolas (1926-1938, 1941-1942, universitetets rektor 1939-1941; *1888 †1942) tid som förman, men genast i början av 1940-talet påbörjades ett kompletterande bygge. Redan 1941 blev en ny herbariesal färdig på södra sidan av vindsvåningen och på 1950-talet byggdes två arbetsrum på vinden. Den största renoveringen ägde rum 1960, varvid värme-, vatten-, gas- och elledningar samt luftkonditioneringen förnyades. I samma veva byggde man arbetsrum på tredje våningen och laboratorieutrymmen i källaren. Man öppnade även en trappa mellan källaren och byggnadens östra ända. Samtidigt förstördes även de gamla kakelugnarna och möblerna av gediget trä. Man målade över fl era av dekorationsbilderna i randen mot taket och förändrade även i övrigt utan bekymmer husets ursprungliga utseende. Förmannens bostad övertogs av institutionen 1973 när professor Aarno Kalela (1947-1973; *1908 †1977) gick i pension.

Rallyt med hyresutrymmen

Huset var fullt utbyggt, men behovet av extra utrymmen fortsatte. Följande steg var att fl ytta verksamhet till hyresutrymmen. Den första delen av botaniska institutionen fl yttade 1965 från byggnaden. Inom institutionen upplevde man 15 fl yttningar innan den som en del av den nutida institutionen för biologi och miljövetenskap fi ck en plats i Viks biocentrum våren 2002. Botaniska museets fl ytt till hyresutrymmen inleddes 1971. Totalt fl yttade botaniska museets olika delar nio gånger innan alla (med undantag för vissa delar av samlingarna) återvände till byggnaden våren 2003 efter en grundrenovering som hade gällt hela huset. I samband med grundrenoveringen förnyades bland annat husets läckande tak, elsystemet, materialet som täckte golvytorna och de målade ytorna inomhus. Luftkonditioneringen förbättrades och de gamla undervisningssalarna blev herbariesalar.

Botaniska museets nuvarande Karstensal var ursprungligen en kurssal. På fotografiet syns en mikroskoperingskurs från 1928. Längst fram ses studerande Ilmari Hidén, senare Hiitonen (*1898 † 1986), som var museiskötare för botaniska museets fanerogamavdelning 1954-1962 och kustos 1962-1965.

Hotbilder

Den botaniska verksamhetens fortsättning i byggnaden har legat i vågskålen tre gånger. När Finland utropade sig som kungadöme 1918 var museibyggnaden en av de byggnader som planerades bli tjänstebostad för den valde kungen, prinsen av Hessen och markgreven Friedrich Karl det vill säga Väinö den förste. Men Finland blev en republik och planerna skrinlagdes. Krigen var ett hot för institutionsbyggnaden vilken låg mitt i huvudstaden. En del av museets samlingar hade fl yttats till byggnadens källarvåning under vinterkriget, medan mossamlingarna var evakuerade till andra ställen i staden och Acharius lavsamling till och med till ett bankvalv. Under fortsättningskriget evakuerades museiproven och en del av biblioteket till Etseri och Jockis. Flytten visade sig vara berättigad, ty i februari 1944 söndrade tryckvågor och splitter från bomber som föll i trädgården växthusens och institutionsbyggnadens glas. I den stränga kölden frös alla växthusväxter och möblerna i institutionsbyggnaden samt el- och vattenledningarna led stor skada. Samlingarna och undervisningen återvände till huset 1945, medan växthusen öppnades på nytt först 1948.

Det tredje hotet bestod av universitetets snabba strukturförändringar i slutet av 1990-talet. Med undantag för den botaniska trädgården planerades all botanisk verksamhet i Kajsaniemi fl yttas till det naturvetenskapliga campusområdet i Vik. Enligt en annan plan skulle botaniska museet ha fl yttat till Arkadiagatan i anslutning till det övriga centralmuseet. Man planerade placera ett forskarkollegium för universitetet i institutionsbyggnaden i Kajsaniemi och ibland något annat. Botaniken är dock fortfarande kvar i Kajsaniemi, i byggnaden som blev klar för botanikverksamhet för över hundra år sedan – på samma plats som den fl yttades till från Åbo för 177 år sedan. Även Botaniska trädgårdens Palmsal har varit områdets kännetecken i 115 år och områdets gränser har förblivit de samma sedan 1903 när stranden, som delvis byggts på schaktmassa, avskiljdes till ett gatuområde. Förhoppningsvis för framtiden med sig att botaniken förstärks på området och skapar ett ännu bättre skyltfönster av området för universitetet.